Rummet

Det vita taket återspeglar ljuset utifrån. Sommarmorgonens ljus faller in i rummet från norr där gråmesar och rödstjärtar leker i granhäcken och rosklängena. Kaprifolen och flädern växer så det knakar i stjälkarna. Gårdagens regn gjorde sitt till. Tusensköna som en matta på marken, rosor och fingerborgsblommor som skjuter i höjden i takt med murgrönan bildar en fin sommarinramning åt norr dit jag tittar just nu när jag skriver. Ekgolvet skuggas till viss del av gardiner, krukväxter och fönsterlampor, men har mönster som - när ögonen fastnar - bildar fantasieggande figurer och linjer på samma vis som molnen kunde göra när man som barn låg på sitt badlakan på stranden och tittade rakt upp på molnen som sakta förflyttade sig ovanför mitt huvud. Där fanns både hästar, ansikten och städ.

De till hälften nedbrunna stearinljusen står på tv-bordets vita spetsduk och den silverfärgade hörnbordslampan är släckt borta i sitt hörn bredvid 46-tums-TV:n. På en av hyllorna i bokhyllan står två lerfigurer: en som föreställer två fåglar i olika höjd som tittar på varandra och den översta burrar upp sig med hela sin vingbredd utfälld, på hyllan ovanför är det två vita händer som är riktade uppåt, men sammanförda och liksom fromt kupade. Hade de varit i våg istället för i lod hade man kunnat dricka vatten ur dem som ur ett ämbar eller en skål. De vita händerna köpte jag på Cypern som en påminnelse om alla vitmenade hus där. Kritvita byggnader som skokartonger runt omkring hotellet där vi bodde. Och en påminnelse om en lycklig vecka med underbart väder. På septemberkvällarna var det 26 grader.

Jag sitter i den gråsvarta tygsoffan och skriver. Bredvid mig står skinnfåtöljen med sin fotpall som inbjuder till skönt gungande närhelst jag känner för det. Och i andra änden av rummet finns ett vitt matsalsbord där otaliga middagar och festligheter har genomförts. På väggen hänger en förstoring av mina barn. Tripp trapp trull. Privat foto med miner som är perfekta och som speglar de tres personligheter, lite småleende, lite luriga, fina. På ekgolvet finns två viktiga saker: en kaffekorg, inte med kaffe, utan med Elins leksaker. Elin är min dotters ljuvliga dotter, ett år gammal. Och ett gitarrställ där min akustiska gitarr är uppställd. En ständig och anständig följeslagare här i livet.

Uppåt väggarna finns bilder. Foton faktiskt. Egna foton. På barnen, på en hamn i kvällsljus, på tulpaner, på en ensam man i en eka och bokstäver med texten: Carpe Diem. Jag följer uppmaningen idag. Också.