Journal 64

Journal 64 är namnet på en av Jussi Adler-Olsens kriminalromaner om kommissarie Carl Mörck och hans källaravdelning Q. Avdelningens främsta uppgift är att dra i alla trådar igen i gamla olösta fall, Cold cases, som ligger och samlar damm i danska polisens byrålådor. Ingen tror att avdelningen med en minst sagt aparta besättningen ska kunna åstadkomma någonting av värde. Men det visar sig vara helt fel. De lyckas gång på gång. De som ingår i avdelningens personal är bara tre personer, eller fyra, beroende på hur man räknar. Assad är från Irak, med en för Carl helt okänd bakgrund - men som utredare och polis på fältet visar han sig vara en klippa, ett geni, en överlevare. Rose är en ovanligt tjej, med brokigt förflutet och en del psykiska åkommor som visar sig ställa till en hel del huvudbry hos Carl. Men agera, det kan hon. Och säga ifrån om toalettens sittring, det gör hon. Och markera gränserna för alla andra. Det gör hon helt ogenerat. Själv brottas hon med sitt inre. Och sitt yttre, i en annan mening. Om du läser denna bok, så förstår du vad jag menar. 

En rekommendation är att läsa Adler-Olsens böcker i rätt följd, dvs. som de gavs ut. I den efterkommande boken hänvisas ibland till den föregående. Bara av den anledningen. I övrigt är de helt fristående från varandra. Kvinnan i rummet, Fasanjägarna, Flaskpost från P och Journal 64 har jag läst hittills denna sommar i nämnd ordning. Noterbart är att de tre första i serien gavs ut samma år! Och den fjärde året efter. Nu den senaste om avdelning Q, Marcoeffekten. Stort tack till min kollega som gav mig tipset om böckerna!

Jag är imponerad. Imponerad av händelserna och kriminalgåtorna. Imponerad av utveckligen och drivet i berättelserna. Imponerad av persongalleriet i böckerna. Inte bara de tre personerna i avdelning Q, utan t.ex. i Journal 64, av de personer som ingår i själva brottet - eller brotten - som skildras och utreds. Denna bok har verkligen ett persongalleri även rent konkret och uttalat där de alla samlas i ett mycket speciellt rum, innanför stängd dörr. Att väva samman så olika människor och livsöden på ett så intrikat sätt, det är imponerande. Ursäkta det myckna användandet av det ordet, men det måste sägas. Utan att det känns överdrivet eller överdådigt, utan att det ens känns konstruerat, byggs berättelserna upp och har ett sådant driv att boken knappt läggs åt sidan innan sista sidan nåtts. Spänning, människokännedom, humor, miljöskildringar, personlighetsklyvningar, beskrivningar av sjukdomsförlopp och samhällsföreteelser, allt i en enda lång räcka. Och allt är bara så självklart och presenteras med ett sådant förunderligt flyt.

Imponerande. Nu har jag några hundra sidors härlig läsning framför mig. Igen.