Mig äger ingen

Rubriken är hämtad från Åsa Linderborgs bok med samma namn. Den handlar om Åsa och hennes pappa, metallarbetaren i Västerås, som jobbade och drack, jobbade och drack. Jag läste boken för ett par år sen och skrev lite om den här på min Tankeverkstad den 13 mars 2013. Då ur en helt annan synvinkel än är idag. Idag skriver jag utifrån mitt eget personliga perspektiv. Mig äger ingen.

Jag såg filmen med samma namn igår. Med Persbrandt m.fl. i rollerna. Och den väckte verkligen känslor och minnen. Min pappas och min relation såg ut ungefär likadan. Han jobbade och drack. Jobbade och drack. Sådana minnen har jag också från det att jag kan minnas någonting till den dag han slutade att dricka (jag var ungefär 11 år då). Och även om de dagliga drickandet försvann, fanns det andra biverkningar och konsekvenser som för alltid fanns kvar. Jag känner igen väldigt många scener ur boken och filmen och gråten är inte långt borta, och jag överdriver inte när jag skriver det.

Den känsla filmen förmedlar är för mig väldigt autentisk och är skildrad på ett inte alltför "filmiskt" eller romantiskt vis, utan är relevant. Hur det lilla barnet ser sin pappa, älskar honom, förlåter och hjälper till. På något sätt är det ett barns sätt att tackla situationen och blir på det viset ganska brådmoget på vissa områden och får insikter som andra saknar fullständigt. Barnet får klara sig på egen hand och blir i någon mening ett ensamt barn p.g.a denna "ensamma känsla" som infinner sig när man upplever saker eller trauman man tror att man är ensam om. Detta har jag förstått först i vuxen ålder efter möten med andra och läsning och studier om barns utveckling. Det var ju ingen som förstod det då - när man var liten - att man hade mått bra av att få prata med någon om detta som hade drabbat en eller som man levde mitt i. Och hur många tusen sådana barn finns det i vårt land - och runt om i världen? Sprithelvetet har drabbat många barn. Och många vuxna har fastnat med fötter, ekonomi och (o)förstånd i spritträsket.

Rubriken på boken och filmen rymmer så många olika perspektiv och horisonter. Nästan bottenlöst. Och genialiskt. Mig äger ingen. Det finns en kraft och en överlevnadsvilja i de orden, som inte går att stoppa. Och som mognar fram i svårigheter av olika slag, där det gällt att överleva, att leva, att ha kraft att gå vidare, att komma framåt och att inte lägga sig ner och ge upp.

Orden Mig äger ingen är viktiga idag också. Varje dag.