70-årsfesten

De satt med vid bordet, de hade sjungit Vi gratulerar etc. till jubilaren, de hade hojtat Hipp Hipp Hurra ett flertal tillfällen, det hade höjts glas och SCHÅLL till den lycklige mannen och humöret verkade vara på topp hos de flesta. Nästan schållhet. Nu satt de där, runt middagsbordet. Ingen särskild bordsplacering, utan det fick bli lite som det blev med den saken. Han minns inte vilka som satt bredvid eller mittemot honom. Han kommer bara ihåg att han hamnade mitt emellan. Som han ofta gör. Mitt emellan.

Mitt emellan två grupper i den ca tjugohövdade skaran av människor i olika åldrar. Den ena gruppen - bestående av en betydande del kvinnor - och den andra gruppen - således av en betydande del av det andra könet. Där mitt emellan satt han. Har du förresten hört denna: “man brukar säga att kvinnan är det täcka könet, då borde man ju kunna säga att mannen är det otäcka!”

Tillbaka till ordningen vid middagsbordet. Kvinnogruppen samtalade om barn, inredning och andra släktingar som inte var närvarande och deras barn, barnbarn och ev. äkta hälfter. Den andra gruppen, lite åt höger ur hans perspektiv, samtalade livfullt om wiskeysorter och hur och när man bäst ska inmundiga dessa. Inte ett ord om varför. Däremot lyftes det viktiga upp angående wiskeysorternas ålder, temperatur och hur stor mängd man skulle inta för att få den maximala njutningsupplevelsen sig till livs.

Han har levt några år nu och vet att vi alla är olika, vi människor. Och olika saker är olika viktiga för oss. HAN VET DET. Ändå satt han där, som åsnan mellan två hötappar, hans räddning var TV:n som stod påslagen mitt i rummet och hans absolut minsta idrottsintresse kablades ut: V75 och elitloppet som snart skulle gå av stapeln. Trots hans ointresse av denna - för en del - oerhört inkomstbringande “idrotten”, blev ändå kusarnas rusning moturs i en oval verklighet, hans räddning. Han hade något att fokusera på. Ett och annat litet barn kom också till undsättning, när de kom krypande under middagsbordet till sina föräldrars stora förtret. Han tyckte att det var bra. Ett vitalt och levande inslag i middagsätandet och de samtal omkring honom som han aldrig kom in i. Och han säger inte: tyvärr. Nej.

Han hör inte hemma i det sammanhanget. Så enkelt är det. Han kan inte fejka ett intresse för det han inte är intresserad av. Kan inte göra brott mot sin personlighet. Han lyckas inte dras med i samtalsämnena, för de berör honom inte. Om ditt och datt, vatten och kallt, om den eller den, om det eller det.

Han fick under e.m. och kvällen en kvart på tu man hand med en 25-årig kille som var med i sällskapet, han stod utanför på altangolvet och spejade ut över en golfbana precis i närområdet, när killen kom ut och började prata. Och direkt kände han, att de fick kontakt, de var båda närvarande i det de samtalade om och det var en liten stund som uppvägde hela festen.

Samtalet handlade om livet, barnen, arbete för killens del och vad som sker med honom just nu. Ett personligt samtal mellan dem. Det samtalet gjorde hela festen för honom. Maten var god och desserten utsökt, javisst. Men samtalet med den unge killen var det som gjorde festen meningsfull.