Tiden: linje, cirkel eller blomma?

På tröskeln till 2016. Det är det gängse sättet att tänka och resonera. Och förstås: så är det ur rent kalenderteknisk synpunkt. Och den bakomliggande tanken härstammar från synen att vår tid och tideräkning är linjär, dvs. linjen börjar någonstans (beroende av vad det är vi talar om: universum, ett människoliv, en datorpryl, en bil, en blomma etc.) och har en viss längd. Alltså en punkt där tiden tar slut. Allting ändas. Allting slutar. Denna tidsuppfattning är den vanligaste i västvärlden.

Det finns dock andra sätt att tänka om tiden. Man kan tänka sig tiden som en cirkel, vilket är ett vanligt tänkesätt i Mellanöstern, där man tänker sig att allting upprepas, återkommer, "samma sak nästa gång i Jerusalem", något tryggt och återkommande. Och samtidigt en helhet, precis som en cirkel som sluts bildar en enhet, en fullkomlig enhet, utan början och utan slut. Denna tanke befriar onekligen från viss tidspanik och stress.

Bodil Jönsson, fysiker och professor vid Lunds Tekniska Högskola gör skillnad på och definierar begrepp som klocktid och upplevd tid, ostyckad tid och styckad tid, ställtid, närvaro och härvaro, och leder oss i sin bok Tio tankar om tid i nya tankebanor.

Det finns en liten saga om tiden som heter Momo, och den handlar om tidstjuvar och om att erövra sin egen plats, sitt utrymme på jorden. Läs mer om denna saga:
>>https://sv.wikipedia.org/wiki/Momo_-_eller_kampen_om_tiden

Annika Gillberg* skriver om denna saga:
Något måste jag själv göra - och du med vuxenpanik håll för öronen nu - jag måste ju faktiskt reflektera över min inställning till tiden, varför ser den ut som den gör? Varför beter jag mig som jag gör? Om det inte är jag som styr det, då måste det ju vara någon annan. Vem då? Momo upptäcker att tiden är vacker. Hon får se platsen där den blir till, det största och vackraste palats hon sett, med dofter, färger, och melodier hon aldrig hört. Där finns en damm under en gyllene kupol. Ur den växer timblommorna, en för var timme. De föds och dör, föds och dör, den ena mer fantastisk än den andra. När Momo får veta att hon varit på besök i sitt eget hjärta upptäcker hon det viktigaste: att Tiden är Livet. Jag vill inte nöja mig med att låta mig styras av omständigheter. Jag vill leva förnöjsamt, se allt runt omkring mig. Precis som Momo. När jag drabbas av tidspaniken tröstar jag mig med att sommartiden finns, som en bekräftelse på att gränslös flexibilitet är omänsklig. Men framför allt tänker jag på min egen timblomma. Den kan ingen ta ifrån mig. 

Dessa tankar tar jag med mig in i 2016. Och jag ger dem vidare till dig, kära läsare.

Och för att hålla mig till etiketten (vilket inte innebär att jag inte menar det jag skriver):
GOTT NYTT ÅR!

(*Annika Gillberg är förgrundsfigur och textförfattare i gruppen Momo)