Först med det senaste

Satt på morgonbussen och slötittade ut på mörkret genom otvättade bussfönster denna tidiga morgon. Bussen körde och stannade, körde iväg igen och stannade. Och körde igen. Inget underligt med det. Fjärde busshållplatsen från min slutdestination, stannade bussen till och i den upplysta busskuren fanns en enorm och färgglad poster uppsatt. Den drog ögat till sig och den glada figuren log mot mig och budskapet som nådde in till min bussplats, löd:

"var alltid först med det senaste"

Orden blinkade till och träffade mig rakt i mitt mentala solar plexus. Först som ett konstaterande. Sedan som en uppmaning. Därefter som en piska. Ännu en stund senare som ett kräkmedel. Allra sist som ett rejält ifrågasättande. Ifrågasättandet sa: varför då? Vem tycker det? Vill jag det? Är det viktigt? Är det eftersträvansvärt? Är det klokt? Är det möjligt? Är det roligt? Är det detta som jag vill? 

Jag kände en outhärdlig känsla av stress när jag ett ögonblick tog till mig orden och levde mig in i att realisera dem i mitt liv. Men mitt test att applicera orden på mig själv, vändes omedelbart till en aversion mot dem. JAG VILL INTE DETTA! "Orden är helt absurda och motbjudande" tänker jag intuitivt, "och ändå är det många som går in under orden och dess verklighet".  Att alltid vara först med det senaste är inte något positivt överhuvudtaget. "Finns idag, är borta imorgon." Är sådant värt att jaga efter?

Är det inte bättre och mer hälsosamt att sträva efter det som har livslängd, som har substans, som har andra värden, mer än att bara vara "det senaste"? Retorisk fråga. JO!

En ny slogan: "var alltid först med det mest bestående" är härmed myntad.