Idag (27/12) skulle min mamma ha fyllt 86 år. Men hon lämnade jordelivet i augusti. Tomheten är stor. Efter höstens upplevelser med dödsfall, begravning, stor sorg, bouppteckning och delande av mammas saker, återupplevs allt när jag kom på - då julkorten skulle skrivas - att detta är första gången jag inte kan skicka ett julkort till henne. Jag har alltid gjort det. Men inte i år. Och idag slog det mig att detta är första gången jag inte kan nå henne för att säga Grattis Mamma! Konstig och tom känsla. Man talar i sorgesammanhang om årscykeln. Att man ska igenom årets olika högtider och familjetraditioner minst en gång innan sorgearbetet kan klinga av. Så det är just detta jag upplever idag. Det är som att ha opererat bort en kroppsdel och ändå ha värk i den kroppsdelen, s.k. fantomvärk. Så är det: det värker i den del som inte längre finns.
Så är definieras fantomsmärta i Wikipedia:
Fantomsmärta är smärta som upplevs komma från en amputerad kroppsdel.
Smärtan som upplevelse är verklig. Att den felaktigt lokaliseras till en kroppsdel som inte finns, beror på att signaler från de kvarvarande delarna av de amputerade nerverna uppfattas av centrala nervsystemet, det vill säga av ryggmärgen och slutligen hjärnan, som kommande från den borttagna kroppsdelen.
Men ändå känner jag tacksamhet idag. Jag tackar Livet för mamma. Jag tackar Gud för att hon var den hon var. Och att hon fortfarande är den hon Är. Hoppet säger mig att hon har det bättre nu än hon hade det de sista åren av sitt liv här på jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar