Lugn fika på Conditori

Enock slog sig ner vid fönsterplatsen och tittade ut genom det nedsmutsade fönstret. Gatan utanför var folktom, sånär på några bilar som rörde sig i riktning mot den intilliggande ICA-butiken. Himlen var molnig men ljus, han kisade lite när han lyfte blicken mot den. I fönstret reste sig stolta sidenblommor, med minimalt behov av vattningsprocedurer, men med maximalt med vårfärger i alla dess kulörter. Stolen var mjuk och elementet strålade ut tillräckligt med värme för att värma hans lite kulna lekamen. Miljön på Conditori var ombonad och inbjudande,  i den meningen att den gav en känsla av förblivande, av ro och tillåtelse att bara finnas till och låta sig omslutas.

Vid ett av de andra fyrkantiga borden satt en äldre kvinna med en blå mugg och ett vitt fat framför sig. Servetten var lätt använd och låg lite skrynklig en bit från kvinnans högra, giktdrabbade hand. På bordet sidenblommor som skulle efterlikna lilaaktiga blåsippor, allt för att poängtera årstiden. I hennes fönster satt en hund, gjord av hundratals små snäckor i diverse nyanser. Kvinnan såg gammal och trött ut. Hon halvsatt lite på snedden på stolen och tittade ut i tomma  intet. Frisyren hade inte sin allra bästa dag. Den såg nyvaknad ut. Nästan nyvaknad med ett ryck. Det föreföll som att hon tittade mera inåt än utåt. Kvinnan alltså. Det verkade som om hon hade sett tillräckligt och var trött på eventuellt nya synintryck. Hela hennes gestalt såg trött, sävlig och gammal ut, som om hon redan hade gett upp livet och bara åt fralla för att upprätta någon form av kroppsligt liv.

Enock reste sig från sin plats. Det var dags för påfyllnad i koppen. Varmt, rykande, svart kaffe med 15% mjölk. Ungefär så. Han passerade den trötta kvinnan och deras blickar möttes i en avmätt känsla av främlingskap och hennes kaffekopp var till hälften urdrucken, inte mer än så. Och den skulle inte heller bli urdrucken, det märktes på hennes rörelsemönster. Eller bristen på dito. Utanför hennes fönster fanns en liten uteplats med möbler av metall. Stolarna var staplade på varandra.

Bredvid kaffebägarna stod en imitation av en gatulykta, en liten samlingsbox för tepåsar, ett ljusblått ljus och en bägare med vatten. Varmt vatten.  Koppar i ljusblått och mörkblått.  Möbler i valnöt och väggarna i ljusblått. Yuccapalmen på golvet såg grön och frisk ut, den hade fått vatten så det räckte. Och inget damm på bladen.

En man i svart kom in på Conditori. Svarta byxor, svart kavaj, svart slips och svarta skor. Vit skjorta. Helt klart en man som skulle  på begravning i den näraliggande kyrkan. Men inte en anhörig, han tillhörde nog gruppen av äldre män som bar ut kistor till väntande likbil eller gravplats. Han drack sitt kaffe och åt sin fralla, och före påtår gjorde han sig ärende in till toaletten, därefter en liten slurk varmt kaffe, och strax efter att kyrkklockorna slog och på det viset talade om att begravningsgudstjänsten tog sin början ett stenkast bort, reste han sig, tog på sig sin svarta överrock, rättade till slagen och gick ut i vårsolen. Himlen som tidigare på förmiddagen var molnig, var nu blå och inbjudande.

Enock log där han satt. Dagen tog emot honom.