Författaren Patricia Tudor Sandahl skriver om detta fenomen, ungefär så här:Wabi-Sabi är ett uttryck ur den japanska kulturen. Det innebär att finna skönhet i det som är gammalt och slitet, att se charmen i det som blivit skamfilat och märkt av tidens gång, och att vara medveten om att allt är skört och bli berörd av tidens naturligt rytm och gång. Wabi-sabi hyllar skavanker och sprickor, det som - enligt många - är förlegat och gammalt.
Denna kulturyttring lär oss att leva med i naturens gång och livets alla växlingar. Att inse att allt här i tiden är ändligt, men kunna se skönheten ändå. Det som motverkar denna rika upplevelse av tingen och tiden kan vara: tankar i vår moderna tid om vad skönhet är, habegäret, perfektionismen och den västerländska kulturens otålighet, i en tid då snabbhet och ungdomlighet är det som räknas.
Wabi-sabi manar till ödmjuk tacksamhet och att ta emot livet som det är. Och visdomen i att inget i denna värld är perfekt. Inte du och jag heller. Och ingen av oss är färdig. Vi är på väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar