På jobbet, tidigt, nästan folktomt. Det märktes även på infartsleden att det var betydligt färre bilar än vanligt den tiden, kring kl. 7.05. Köpte ny parkeringsbiljett, för en ny månad, Trossöbiljetten, för 100 kr och som gäller inom grön och blå zon. Parkerade bilen på sedvanligt ställe, inga problem idag att hitta en ledig plats. Jag kom på det: det är ju sportlov. Lärarna är lediga idag och resten av veckan. Även så eleverna. “Då blir det lugnt och skönt i byggnaden” tänkte jag stilla för mig själv. Den 20 februari 2017 är en bra dag. En dag att glädjas över och under. En ny dag. Gårdagen var en laddad dag, med både tal- och spelningsframträdande, och alltsammans fungerade bra, och responsen efteråt var mycket uppmuntrande och positiv. Just nu känner jag bara sötman av avkoppling och glädje inombords. Smuttar på mitt kaffe och ser ut genom det smutsiga fönsterglaset och konstaterar att dagen börjar gry. Och min kontorsstol har börjat gny (när jag rör mig oförsiktigt) - kanske dags för en ny? Utanför fönstret knarrar och rör sig markisen upp och ner i takt med vindbyarna som tar tag i den. Det ska visst börja blåsa friskt senare idag, kuling talade meteorologen om igår kväll på TV. Vem bryr sig?
Den 20 februari är också en dag att minnas ur ett annat perspektiv. Min pappa omkom i en bilolycka för exakt 32 år sedan. Bara så där. Förstås helt oväntat och oförutsägbart och märkligt. Jag talade med honom på telefon kvällen innan, och när jag dagen efter fick budet om olyckan och körde de 8 milen till intensivvårdsavdelningen i Eskilstuna, var livet redan över och gränsen var passerad. Jag hann inte dit innan han lämnat jordelivet. Märkligt hur det kan bli. Och vid närmare eftertanke - det slår mig precis nu - var det faktiskt en måndag det hände, samma veckodag och datum som idag. En minnesdag. En dag som sticker ut lite extra bland årets alla dagar och datum. Han var en människa, med samma natur som vi andra. Med förmågor och drömmar, fel och brister, ett bagage från det förflutna, ett nuläge och med tankar - oroliga och lugna - inför framtiden. Goda och dåliga, fungerande och brustna relationer, precis som jag. Vi är rätt lika, vi människor. Eller hur?
Tack för pappa.
Den 20 februari är också en dag att minnas ur ett annat perspektiv. Min pappa omkom i en bilolycka för exakt 32 år sedan. Bara så där. Förstås helt oväntat och oförutsägbart och märkligt. Jag talade med honom på telefon kvällen innan, och när jag dagen efter fick budet om olyckan och körde de 8 milen till intensivvårdsavdelningen i Eskilstuna, var livet redan över och gränsen var passerad. Jag hann inte dit innan han lämnat jordelivet. Märkligt hur det kan bli. Och vid närmare eftertanke - det slår mig precis nu - var det faktiskt en måndag det hände, samma veckodag och datum som idag. En minnesdag. En dag som sticker ut lite extra bland årets alla dagar och datum. Han var en människa, med samma natur som vi andra. Med förmågor och drömmar, fel och brister, ett bagage från det förflutna, ett nuläge och med tankar - oroliga och lugna - inför framtiden. Goda och dåliga, fungerande och brustna relationer, precis som jag. Vi är rätt lika, vi människor. Eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar