Den här viktiga frågan ställdes i månadstidningen från min fackförening. Den handlade egentligen om hur kommuner tävlar i hur man lyckats lösa utmaningen för de rörelsehindrade att kunna ta sig fram i samhället och komma in i byggnader via bredare dörrhål, ramper, hissar m.m. Man talar alltid i det sammanhanget om "tillgänglighet". Och tydligen kan man tävla i detta och vinna någon sorts erkännande och kanske certifiering för lyckat tillgänglighetsarbete..
Jag reagerade inför rubriken. Och tänkte vidare på begreppet tillgänglighet. I olika sammanhang talar vi om e-tjänster, molntjänster och smarta digitala lösningar som öppnar upp möjligheter att ha information och tjänsteutbud tillgängligt 24/7 (uttalas tjugofyra sju), dvs. hela veckan och alla timmar på dygnet. Det är också en form av tillgänglighet, som många ser som en vinst, en fördel och något som ligger i tiden och är ett resultat av en enorm teknikutveckling de senaste 25 åren.
Dock:
Att som person vara tillgänglig hela tiden, är det viktigt? Är det avgörande på något sätt? Är det sunt? Mår vi bra av det? Är det klokt? Är det ett fritt val eller något påtvingat? Detta är något vi verkligen kan fundera över, för det verkar som om många tävlar om att vara tillgängliga dygnet runt. Är det verkligen meningen att vi ska vara tillgängliga hela tiden? Gör det något bra med oss att vara tillgängliga ständigt och jämt? Eller förlorar vi något som vi kanske inte märker på kort sikt (eller på lång sikt). Var tog möjligheten vägen att vara för oss själva? Har vi missat att vi fortfarande har den möjligheten? Och vart försvann förmånen att själv få välja om jag vill vara anträffbar, tillgänglig, att kunna ha någon sorts rumsligt, själsligt och tidsligt (finns det ordet?) utrymme för mig själv? Kan det finnas en baksida av ständig tillgänglighet via mobilen eller datorn, som gör att tillgängligheten och kontakten blir ytligare och mer som skummet på ytan, och drar ner förmågan att vara helhjärtat tillgängliga när så krävs? Orsakar tillgängligheten att vi blir ytligare? Att det blir större mängd och mindre kvalitet? Ungefär som skillnaden mellan att surfa på havsytan och ana att havet som finns under mina fötter är djupt eller att dyka ner under ytan och utforska djupet och skönheten i korallrevet, växtlivet och djurlivet? Förstås har jag inget svar på alla dessa frågor, jag kan bara fundera vidare. Men om det är sant att "vi är de frågor vi ställer", då är det viktigt att ställa dessa frågor. Vad gör allt detta med mig? Och med dig? Och med det omkringliggande samhället? Vart tog integritet och det egna valet vägen?
En naturlig fortsättning i mina funderingar blir då att det finns lägen i livet, det finns tankar om livet och självklart situationer i livet då vi vill vara tillgängliga. Då vi väljer det själva. Att vara tillgängliga när någon verkligen behöver oss. När nöden knackar på dörren. När sorgen drabbar. När livsfrågor om existensen kommer upp inom oss. När godheten och omsorgen behöver visa sitt vackra ansikte. När kärleken ska övervinna hatet. Någon - den gode Guden - frågar: "vem ska jag sända, och vem vill vara vår budbärare?" Och jag har ett val att göra: vill jag vara tillgänglig för hans fråga, hans kärleksfulla utmaning, hans maning i mitt inre? Har jag så mycket integritet att jag kan stänga av den ständiga ström av pockande på min uppmärksamhet och tvånget att vara tillgänglig, att jag kan höra och känna maningen inom mig - och att kunna vara tillgänglig för den Högstes maning i mitt inre?
Och den tillgängligheten kan vi inte tävla i. Det är emot sakens natur. So help us God.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar