Att vakna

Att vakna till denna dag. Sömnen är ett gränsland mellan det medvetna och det omedvetna. Det som i sömnen hamnar bakom och bortom det medvetnas hägn, det kommer långsamt tillbaka när jag vaknar, om än i lite modifierad form (eller är det mitt inre som är modifierat?).  Under sömnen infinner sig ett “drömtillstånd”, dvs. ett tillstånd då de vanliga fysiska och timliga förutsättningarna upphör att sätta gränser och förhindrar saker att ske, skeenden att existera. Personer, ting, tider och rum blir plötsligt sammanfogade hur som helst. Kanske inte “hur som helst” i negativ mening (vilket det uttrycket oftast betyder), utan oberoende av tid och rum och andra yttre begränsningar och förutsättningar.

Att vakna är ögonblicket då jag tänker tillbaka på det som tilldrog sig under sömnen, och ofta går det inte så lätt att få ihop de olika delarna och fragmenten som utgjorde min dröm eller mitt drömtillstånd. Och det är som det ska. Drömmarna och sömntiden är till för att hjärnan och det övriga som kallas mitt  inre, ska få fritt spelrum, få det utrymme som dessa delar inte får under min vakna tid. I någon mening får jag en känsla av släktskap med det som är evigt, universellt och obegränsat när jag betänker drömmarnas och det inres existens och egenliv: allt detta med rummet, platserna, personerna, årtalen och livslängd, spelar ingen roll i drömlivet. Allt är sammanfogat och hör ihop, hänger samman, är en enhet.