"Om jag föll var det för att jag gick. Och att gå är värt det, även om du faller."
Denna, den sista av årets dagar, finner jag mig själv i en tyst bön om just detta: att våga gå, och finna det värt det, även om jag snubblar till och faller ibland. Inte att gå från något (även om det också är nödvändigt ibland), men att få sträcka sig framåt mot något, vilket ofta är fallet när jag är ute och går eller joggar, eller bara lever mitt liv; på väg mot något.
Det är ingen stressfaktor, utan bara en livsfaktor, en livslust och livsbejakelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar