Havet

Jag umgicks med havet igår, varken badade eller vadade, stod bara på klipporna och såg ut över havet. Det var ganska lugnt, ingen vind, men havet rörde sig ändå som i en mjuk höjning och sänkning, hela tiden uppåt och nedåt, uppåt och nedåt. Det kom in “sjöar” som man här i Blekinge brukar kalla de vågrörelser som kommer in mot klipporna. En mäktig rörelse, hela tiden. Det är av någon anledning aldrig helt stilla . När jag närmade mig min utsiktsplats konstaterade jag att havet var lugnt, att vinden var obefintlig, men ändå lät det väldigt mycket om havet. En märklig känsla och ett märkligt ljudfenomen. När jag gick ifrån havskanten in mot land, avtog ljudet snabbt och snart var det helt tyst, men gick jag bara några meter närmare, kom ljudet tillbaka, trots att träd och markens lutning hindrade mig från att se vattnet. Det där ljudet som av svallvågor, trots att det inte fanns några svallvågor. Ljudvågor. Ja, ljudvågor vill jag kalla dem. De där rörelserna. Det där ljudet. Just precis vad det är: ljudvågor.

Jag skulle kunna sluta här med mina funderingar, men varken kan eller vill göra det. Jag tycker mig höra något i dessa ljudvågor. Något som talar om det där som är större än mitt förstånd. Det DÄR. Det som inte låter sig infångas av mig. Det som inte låter sig låsas inne i system och teorier, för det är för stort, för omfattande, för osynligt, för obegränsat, så det låter sig inte styras och regleras av mina små funderingar. Det talar om att det utanför mig, utanför mitt liv, utanför mina omständigheter, min ålder, mitt liv, mina glädjeämnen och det som gör mig bekymrad, finns något som hela tiden Är, som omger mig, oss, hela jordklotet, överallt och alltid. En oändlighet, en horisontlinje utanför mina egna närmare liggande horisonter och möjligheter.

Det finns där. Havet. Har alltid gjort det. Kommer alltid att göra det. Mer eller mindre rent. Men det finns där. Det är både konkret och abstrakt. Både fysiskt och metafysiskt. Jag kan känna det, bada i det, åka med min båt över det, men jag kan även befinna mig i en annan relation till det; det är som en moder som förbarmar sig och gungar, som en presentation av tillvarons storhet, oändlighet, omöjlighet och samtidigt en närvaro som skapar möjligheter och perspektiv.

Havet. Tack för havet.