Kyrktorn

Kriminalkommissarie Barbarotti ser ut i dimman  genom sitt hotellfönster i Maardam, och reflekterar över sakernas tillstånd:

Jo, ett par kyrktorn såg han nu, och han undrade hur många kyrktorn det fanns i världen.
Och om vår Herre brydde sig om en sån fråga, men det måste väl ändå kännas som en fjäder i hatten att det fanns så många konkreta supporterbevis här nere på jorden. Uppresta under slit och möda, nedbrunna, sönderbombade, uppresta på nytt och restaurerade om och om igen under århundradenas lopp. Dessa spetsiga fingrar som en smula fåfängt pekade uppåt mot den oändligt avlägsna himlen, dit man skulle resa tillbaks en gång när tiden var mogen om man var förtjänt. "Jag skall åter få bo i Herrens hus evinnerligen". 

Nej, det handlade inte om att vara förtjänt, det handlade om nåden; någonting hade han i vart fall lärt sig sen han börjat umgås med vår Herre på allvar, och naturligtvis var det själar som borde räknas, inte kyrktorn, om det nu skulle räknas överhuvudtaget. 

(Håkan Nesser i De vänsterhäntas förening)