Sine metu - “Utan fruktan”

Som höstens skälvande asplöv
darrar jag ibland mitt i livet
mitt ibland intryck och åsikter
och fruktan som kan drabba mig.

Men lövet hänger kvar i sin stjälk
darrar och svänger, hit och dit
men ändå fäst i en trygg förankring
den förblir där den växer och växer där den förblir.

Att leva utan fruktan
är tillståndet då allt har sin rätta plats
sin rätta vikt, sin naturlighet
med respekt för livet och döden.

Fruktan är
en grundläggande reaktion på fara eller hot
står det i ordböcker och på psykologsidor,
något naturligt för människor och djur.

Djuren reagerar på det konkreta,
det de ser, hör och känner omkring sig,
vi också, men med tillägget
att vi kan associera och tänka vidare på konsekvenser och följder.

När associationernas hjul börjar rulla,
är de svåra att stoppa,
särskilt om vi är nedsatta och tröttkörda,
då bubblor olika katastrofscenarier upp ur vårt innersta.

Att leva utan fruktan,
är en gåva.
Det är en följd av att någonting jag vilar i
är större än det som gör mig rädd.

Till att börja med är det ett val
och fortsättningsvis är det ett val
och att ha det så kontinuerligt är ett medvetet val
och slutmålet är konsekvensen av ett val.
Varför gör ni er bekymmer för morgondagen?
Varför tänker ni och adderar ihop den ena olyckan med den andra?
Varför är ni så darrande, när ni vet att ert liv hänger på en livstråd
som har kontakt med stammen, trädet, dess upphov?

Darra när du behöver
darra när det blåser snålt och illa omkring dig
och vet att livet håller dig
i sitt grepp.

Utan fruktan. Sine metu.