Solen går upp varje morgon, oavsett om vi känner för det eller ej.
Den frågar inte, utan har sin egen existens,
sin egen självklara plats.
Vi talar ibland om en livsåskådning som är heliocentrisk,
i motsats till geocentrisk eller egocentrisk. Solen är centrum,
omkring vilken andra himlakroppar rör sig.
Att ifrågasätta solens existens eller plats eller
tänka “hur vågar den gå upp utan att fråga mig” -
vore enbart bevis på stora intellektuella brister
och total avsaknad av ödmjukhet inför livets storheter och axiom.
Detsamma tänker jag om våra tankar om Gud.
Om jag - som en liten människa i en stor värld, i ett ännu större universum,
tänker den ifrågasättande tanken att Gud inte finns,
då är jag och petar på en avgörande faktor i tillvaron,
och mitt petande innebär i klartext att jag reser mig upp mot
det Högsta jag kan resa mig upp emot.
Jag ifrågasätter solen och dess existens.
Jag, en liten människa, ställer mig upp i min fulla längd och
når så där 180 cm över jordskorpan,
och med mina sinnen försöker jag bortförklara, bortrationalisera Gud.
Det är ungefär som att ett barn ifrågasätter sina föräldrars existens.
“Skulle jag komma från den mannen och den kvinnan?”
“Jag som är så framgångsrik, jag som har sådan makt, sådan integritet, sådan ställning,
skulle jag härstamma från dem? Jag har ju skapat allt detta som jag är och har, på egen hand.”
Perspektiven förskjuts i detta ögonblick, någonting slår mig. Kan det vara så att Någon var före mig, att Någon tänkte en tanke om mitt liv, att Någon beredde min personlighet och som gav mig en valmöjlighet att gå in i en livsplan?
“Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.” (Jer. 29:11)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar