Luta dig tillbaka, och se bilden inom dig. Den bild och upplevelse jag beskriver nedan.
Mörker över staden, men inget verkligt, tryckande mörker; mörkret motarbetas av alla tusentals lampor och gatlyktor som är tända så här i adventstid. Sitter i bilen, vid vattnet och blickar ut över havet, det lugna, det motstridiga vattnet, ömsom väderbitet och kallt, ömsom vackert och gungande. Det är svart därute. På håll kan jag skönja en bro i ljus, en militärbåt som med tända lanternor sakta rör sig framåt, en bilfärja som likt ett stilla strykjärn förflyttar sig över en relativt slät tygyta. Jag ser att den är gul, t.o.m. i detta bristande ljus. Det är storleken som hjälper till. Åt vänster från min plats sett, ligger den stumma holmen, med de gamla militärbyggnaderna, den gamla flyghangaren, syfabriksbyggnaden och det gamla fängelsehuset. Allt badande i varma, lite gulaktiga färger från lampor och lyktor. Ljuset glittrar i det lugna vattnet.
Till höger om mig står några nakna gatlyktor på stenpiren som leder rakt ut i det mörka vattnet. Ljuset reflekteras i vattnet, det liksom dallrar, väntar, vilar och håller ut. Ljuset framträder, det hörs nästan som en hoppfull viskning, en utandning. Känns som en smekning. Arbetsdagens mödor och möten är över, stillheten sänker sig över min själ. Rakt fram reser sig den vita, höga fyren, med roterande ljus högst upp, står där som ett mäktigt landmärke för sjöfararna som närmar sig land. Fyren står där - oavsett om det är glad eller ledsen fyr - i alla väder och vindar, fast och säker, flyttar sig inte, ger bara ut sitt ljus till vägledning och finns där, trygg, tyst, hög - och vit.
Den stunden lever kvar. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar