(av Wystan Hugh Auden, 1907-1973)
Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.
Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: "Hon är Död",
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.
Hon var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.
Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.
(Tolkning: Bengt Jangfeldt)
Denna vackra dikt - läst av många vid sorgliga begravningar, saknar hoppet - men tolkar den smärta som en förlust av en kär anhörig eller kär vän orsakar. Och alla sörjer på sitt sätt, ingen annan har rätt att betygsätta någon annans sorgearbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar