”Jag tror man kan förstå och lära sig mycket om ungdomars upplevelse av omvärlden genom att titta på hur de inreder sina rum”, sa Suzanne Bjerke och satte sig på sängkanten. ”De går och lägger sig där, och de vaknar där. De spelar sin musik där och de gör sina läxor där. De använder rummet när de granskar sig själva och funderar över sina liv.”
Wisting vände sig om och såg på henne. I det skarpa ljuset från taklampan såg hon blekare ut, och de små påsarna under ögonen syntes tydligare.
”Valet av affischer, inredning och färger är uttryck för hur tonåringen iscensätter sig själv i sökandet efter den egna identiteten”, fortsatte hon. ”Killarna fyller väggarna med fotbollsspelare eller bilar, tjejerna hänger upp filmaffischer eller bilder på kända popgrupper. Det är i stort sett samma fotbollslag, samma bilar och samma artister. Men en del ungdomar låter sig inte påverkas. På väggarna hos dem dyker det upp nya saker; helt och hållet på egen hand upptäcker de nya artister och genrer eller hittar till spännande musik från tidigare decennier. Det syns i deras rum vem som har egna uppfattningar och vem som påverkas av andra. Vem som förmår tänka själv, handla fritt och ta ansvar för sina egna handlingar och vem som bara följer efter alla andra.”Wisting tittade sig omkring på de nakna väggarna.
”Här finns ingenting”, konstaterade han och tänkte på att det inte sällan förhöll sig så att det som man inte såg eller hittade kunde säga väl så mycket om en människa. Hos Layla Azimi fanns inga affischer, inga bilder, inget gosedjur. Här fanns ingen cd-spelare och skivsamling, ingen dator. Inga sminksaker. Det fanns inte så mycket som ett enda prydnadsföremål.
”Det säger något om hur tomt hennes liv var”, nickade Suzanne Bjerke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar