Charmerande skärmar. Digitalisering (2)

En artikel i DN.se handlar om Så gick det till när skärmarna charmade skolan. Journalisten Katarina Bjärvall diskuterar i artikeln om nyttan eller onyttan med alla skärmar som flödar in i svenska klassrum och skolor. På inrådan av EU, Skolverket och - tror vi - kravet från omvärlden.

Bild från pixabay.com

Artikeln är kritisk, inte samhällsfrånvänd, utan ger en realistisk bild av svensk skola, där principen en-till-en råder. Varje elev, varsin dator. Det kan vara en Ipad, en annan sorts läsplatta, en Chromebook eller en PC. Allt beror på upphandlingar och det ekonomiska läget i den kommun där en-till-en ska praktiseras och genomföras.

Under ca 15-20 år har denna satsning pågått. Bjärvall ställer några kritiska frågor: har denna satsning förbättrat för elevernas kunskapsinhämtning? Har klassrum och skolor på ett traditionellt vis egentligen blivit överflödiga? Börjar all kunskapsinhämtning hos barn och unga vuxna på bokstaven G? G som i Google.

Och jag själv börjar vackla. Vill jag verkligen vara en del av detta? Digitaliseringen? Skärmhysterin? Modeller och prestanda, molntjänster och e-tjänster? Var tar människan vägen i allt detta? Har vi något val? Det personliga mötet? Förmågan och viljan att välja bort det digitala och istället ägna sig åt det lågmälda samtalet, det nära samtalet, det viktiga samtalet?