Går stilla i decembermörkret
i stilla luft, stilla grenar på träden
några molnslingor på den mörka himlen
och månen som kikar fram
med stjärnornas goda vilja.
De så långt borta,
månen så nära, ibland.
En gång i månaden.
Gatlyktans lite gula sken
närmast jorden, asfalten och gruset
lyser idag, hos grannen hade den slocknat.
Osäker, men nyttig när den fungerar.
Ostadig, mänskligt nära.
Stjärnorna finns där jämt och alltid
ibland - för mina ögon - skymda av molnen
som står oss emellan
de glimmar, glittrar, liksom blinkar
som en god vän som med glimten i ögat
har sagt något som gäller,
något som är sant och visst.
Eller en förälders kungsord
till det gråtande barnet.
Stjärnan finns kvar,
även när gatlyktan slocknat
och ny lampa måste sättas i.
Reparation nödvändig.
Mina löften och Guds löften.
Gatlyktan och stjärnhimlen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar