Resan inåt

Viktiga tankar från Owe Wikström, i boken Ikonen i fickan:

1600-talsfilosofen Pascal beskriver den centrifugala och centripetala rörelsen. Arbetsnarkomanen har ett sätt att distansera sig från sig själv - han anträder aldrig resan inåt. Han är till slut så jagad av yttre stimuli - han slängs bort från sig själv - att den inåtgående rörelsen och uppmärksammandet av mjuka intryck aldrig får en chans.

Genom att förbereda, färdas - och sedan minnas sin resa - blir man synlig, slipper försvinna i mellanmjölkens vaga landskap. Fartvinden gör att tillvaron är påtaglig, den känns. Kanske är de djupt ambivalenta till att deras egna vuxenpoäng långsamt växer.

Ju mer människan inser att hennes eget liv är förbiilande och kort, att tiden är förvirrad, desto viktigare blir det att regelbundet förbinda sig med platser där det Heliga har manifesterat sig. Pilgrimen söker sig mot orter som är mättade med ett högre VARA.
(intressant är att ordet religion går tillbaka till religiere, som betyder foga samman, föra ihop)

En annan metafor rör människans behov av att vara sedd, bekräftad, efterlängtad. Det hebreiska ordet för blick - ajin - betyder samtidigt källa. Och jag tänker åter på den ikons blick som jag bär med mig i fickan. Hur långt man än färdas kan man aldrig resa ifrån sig själv. Samtidigt, i närheten av ikonen är man alltid i närheten av sig själv, bekräftad av “den andres blick”. Eller - med en annan symbol - man kan dricka sig otörstig vid livets källa. *

Tomas Tranströmer kallar det inre i oss för “inomhuset”.

----------------------

Kontemplativ bön kan utgöra en motvikt till tidens centrifugala krafter.

(Stinissen)

Dikt:

En mild bris av frid

lägrar sig inom mig

en  djup längtan bort från

de krafter som för mig

vilse,

som fjärmar mig från mitt innersta.

Snurrandet.

Varje gång jag plockar ut ren 

tvätt ur tvättmaskinen

efter dess tre eller fyra centrifugeringar,

blir jag varse effekten av när livet snurrar

på för mycket och för fort.

Kläderna ligger pressade ut mot sidorna,

så långt från centrum som det går att komma.

Urvattnade, ihoppressade och liksom livlösa.

Ihoptryckta med alla de andra som 

gått samma öde till mötes. 

Odefinierbara i sitt yttre, och vätskefattiga i sitt inre.

Visserligen rena, vätskefattiga, ihoptryckta, 

med en sorts gemenskap i sitt tragiska läge,

men bortförda från centrum så långt det är möjligt.

Denna dag återvänder

längtan till ett centrum, 

till “mig själv”, 

och till “det som verkligen är jag”.

Och jag tror att det är när jag

är förenad med Honom som är

utanför Tiden,

den Evige.

Det ligger en sådan befrielse i denna längtan,

i denna erfarenhet av att släppa taget om 

stressen och centrifugalkraften.

Snurrandet.

Motvikten är tyngdlagen som låter mig stå

på mina fötter, jag flyger inte iväg,

jag känner fast mark under mig.

Vila och ro.