Stolp-lutare

Stolpen står där. Alltid. Inte hon. Hon som lutar sig mot den. Ena axeln stödjer sig mot stolpen. Det grå vattnet i fjärden rör sig stilla framför henne. Några lätta regnstänk i luften. Självklart tittar hon på sin telefon. Det gör visst alla nuförtiden. Var de än är. Vad de än gör. Hur de än mår.

Plötsligt upphör telefontittandet. Något i hennes omgivning tog hennes uppmärksamhet. Det finns hopp. Omgivningen stör. Eller väcker henne ur mobilskådandet. Det förefaller som om stolpen är hennes fasta punkt just nu. Något (någon?) att luta sig emot en stund. Kanske stämmer det. 

Trädkramare talade man om för några år sedan. Att hitta “sitt” träd att hålla om, för att ha kontakt med verkligheten. En fast punkt, som står där i ur och skur. Eller en stolpe att luta sig mot. 

Stolplutare.