Utgiven på svenska av: Bonniers förlag
Boken handlar om den märkliga vänskapen mellan en matematikprofessor, en svägerska till honom, hans hushållerska och hennes son. Sonen kallar matematikprofessorn för Roten, för hans huvud är alldeles platt på ovandelen, precis som matematikens rottecken. Pojken får det namnet vid hans och professorns första möte när professorn klappar honom på huvudet och känner att under håret är huvudet alldeles platt. Namnet som pojken får blir han stolt över. Annars har han alltid fått utstå elakheter och glåpord av skolkamrater som påtalat just hans platta huvudform. Professorn däremot lyfter fram det fantastiska med Rotens huvudform och hans person. Och detta är genomgående genom hela boken och skildringen av den här trions gemenskap (professorn, hushållerskan som är bokens berättar-jag och Roten): de båda blir alltid uppmuntrade och känner sig uppskattade, sedda och betydelsefulla när de är i professorns närhet.
Professorn var med om en bilolycka 1975 (och när boken skrivs är det 90-tal) och från den olycksaliga dagen inskränker sig hans minne till att komma ihåg allt t.o.m. 1975 och i övrigt endast det som skett under de senaste 80 minuterna. Tiden liksom stannade 1975. Så varje morgon när hushållerskan kommer till professorn får hon samma fråga: - vilket skonummer har du? Eller – vilket datum är du född?
Samma frågor hela tiden, till alla ”nya” människor han möter (och det är alla som han inte träffat de senaste 80 minuterna), varje dag och alla frågor som han ställer har med siffror att göra. Hela hans världsbild är sedd utifrån siffrornas och talens skönhet och mystik. Det som håller honom sysselsatt är att lösa matematiska problem i Journal of Mathematics. När han är inne i en problemlösarperiod är han mer inbunden, sluten och ibland lättretlig om någon stör honom.
Det som är det märkliga med skildringen är att matematiken och även basebollintresset förenar de tre i en förunderlig beundran inför lösningen av matematiska tal och formler, basebollstatistik och till viss del matlagning i väldigt enkel tappning. Gång på gång vinner han stora prissummor med sina lösningar. Att han aldrig löser ut vinsterna – p.g.a. sitt totala ointresse av pengar – det är en annan sak.
När jag började läsa blev jag omedelbart fascinerad av den enkla berättelsen och det lättsamma språket. Japanska författare har ett annorlunda driv i sin berättarteknik, även om jag uppfattar den som lite väl flyktig och summarisk ibland. De hoppar ibland över sammanhang och samband och lägger över mycket av förståelsen till läsaren. Om västerländska författare ibland är övertydliga, har jag en känsla av att japanska författare är väl flyktiga.
En gåtfull vänskap har sålts i över 4 miljoner exemplar och har filmatiserats i Japan.
Boken är läsvärd och ger en mycket varm, mänsklig känsla på ett helt annorlunda sätt än vad jag tagit del av i någon annan bok. Kanske att det ändå beror på det japanska sättet att skriva och framställa människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar