What a wonderful day

En underbar dag är till ända. I morse kom jag in till stan i gryningen (se bilden) och såg den store Konstnärens fantastiska förmåga att blanda färgerna i sin palett - morgonrodnaden var en njutning att se. Håller du med mig?

Arbetsdagen gick bra, med flera lyckade insatser. Dagen fortsatte med personliga möten, både live och per telefon. Uppskattade och gladde mig mycket över det första. Som balsam och ett vederkvickande dopp i en glädjens fontän!

Dagen avslutades med samling och möte med flera personer som sammanstrålat vid 11 tillfällen för att samtala om livet. En värdig avslutning med mycket omsorg, glädje, tårar och givande och tagande. Gemenskapen har fördjupats mer och mer ju fler gånger vi träffats och vi har delat livet med varandra. Sånt är oerhört starkt att få vara med om.

Ace of Base sjunger:
Beautiful morning >> (med text, kort version)
Beautiful morning >> (lång version, utan text)   (lyssna och bli glad!)
Den här dagen har varit en sån dag, ända sen i morse! Tack!

Skylten

Jag gick mot den blå skylten med den vita pilen och tänkte: “undrar vilken väg jag ska ta?”

Jag följde inte skyltens anvisning, jag gick rakt fram istället.

Påbudskyltar kallas de blå med vit symbol.

Påbud - påtvingad riktning... Jag kom rätt i alla fall, trots mitt val. Eller snarare tack vare det.

99 år

pappa på 1940-talet

I lördags skulle min pappa ha fyllt 99 år om han levat. 23 februari 1914 föddes han, det år då första världskriget började. Det är konstigt att tänka att så många år har gått sen han föddes.Tänk vad allting blivit förändrat sen dess. Bilar, båtar, tåg, industrier, hantverk, TV, radio, internet, idrotter, doping, microchip, datorer, kirurgi, läkemedel, miljön, folkhälsan, stressnivåerna, klasskillnaderna i samhället och omvärlden, cyklarna, ungdomsrevolter och forskning. Allt är förändrat. Jag tror inte att han skulle känna igen sig om han skulle återvända hit. Han dog 1984 i en bilolycka, tre dagar före sin 70-årsdag. Märkligt vad tiden går.

Men även om mycket är förändrat, är vi människor oss ganska lika. Kärlek och hat, barndom,  ungdom, mandom och ålderdom, hunger och törst, längtan och saknad, skuld och skam, glädje och frihet - allt har sin plats, allt har sin tid,” inget är nytt under solen” som den salomoniska visdomen lär oss. “Allt har sin tid, och varje företag under solen har sin stund. Allt som sker, har egentligen redan skett förut, inget är nytt under solen”. Märkliga och tidlösa ord. Både trösterika och alldeles förfärliga.

De mänskliga villkoren är sig lika.

Människor som lyssnar har jag sällan mött;
nästan allihop hör på så flyktigt och förstrött;
de ser på sina klockor och skyndar sina färder
och har ej tid att spilla på den som hjälp begärde.

Bara Gud blir aldrig, aldrig trött.

Skönt att det inte är förändrat trots allt.Trots att jag blir trött.

Tre små korta ord

Tro, hopp och kärlek -
tre små korta ord
verkar så sköra och veka
på en grym och hatisk jord.

Kanske ändå de små orden
om de får blomma ut,
kan ge kraft och frid på jorden,
där hatet rådde förut.

Låt tron få växa sig stark,
och hoppet ge dig framtiden åter
så att kärleken i mänsklighetens mark
kan slå rot och att du oförätten förlåter.

Helt säkert får då vår närmiljö
en ny atmosfär
och världen långt borta blir ett eko
av atmosfären vi har här.

(1994)

Tidningsurklippet

I morse läste jag dagens upplaga av tidningen och i slutet av del två finns de tecknade serierna. Enligt vissa undersökningar börjar väldigt många att läsa tidningen från slutet: TV-programmen, serierna, annonserna och sen kan man börja från början. Allra sist läser de flesta Ledarsidan (i vårt fall de första sidorna i del två). När jag idag kom till seriesidan har jag en favorit: Carpe Diem. Idag handlade den bildsviten något om Slumpen som upphov till allt. Mycket roligt och tänkvärt och jag kanske återkommer med den bilden.

Det som jag fastnade för idag var Medelålders Plus och denna bildsvit:

Det är så sant som han sitter och funderar. Och jag kan känna precis som han om allt detta med det fullklottrade blad som varje vuxen människa lever med. Dock kände jag en revolt inom mig mot texten och hans funderingar. Någonstans inom mig kom känslan att han ångrar det mesta i sitt liv; att det bara är “fullklottrat” och fullt av (även fult av): “felskrivningar”. Är det så vi måste tänka om våra liv, våra känslor, våra handlingar och de dagar som ligger bakom? Kan vi inte få tänka att det finns en hel massa “rättskrivningar” också? “Sköna skrivningar och texter”, “skön poesi”, “vackra ord”, “goda ord av omtanke, kärlek, visdom, glädje till andra”?!

Här finns ett vägval att göra. Denna lördag, en speciell dag i mitt liv känner jag - det är ju den enda dag jag vet att jag har: just nu, just denna dag! Vilket betraktelsesätt ska jag välja när jag ser på mitt liv i backspegeln? Det dystra, det negativa, det skuldfyllda, det misslyckade, det omöjliga? Eller: det positiva, det som ger mig framtidstro, det som ger mig ett positivt utgångsläge inför de dagar som ligger framför?!  YES! Jag lutar åt det senare, jag väljer den vägen, gör det medvetna valet bort ifrån tanken att allt bara är "felskrivningar" och som bara drar ner i misströstans, skuldkänslans och misslyckandets dy.

Du är vacker och ditt liv är fyllt av “rättskrivningar” också!!! Du får tänka så. Idag. Imorgon.

Kulglass - snart är det dags!

Björk mot gråblå himmel

Blåmesen

Den ser ut som en pirat med ögonlappar. Den heter mes och den är blå och gul . Den är väldigt liten och lite räddhågsen mot främlingar. Den sticker iväg för minsta lilla rörelse eller annat orosmoment. Ändå finns den. Ändå kvittrar den.

På något sätt verkar den alltid på hugget, alltid i rörelse, växer inte fast, bekymrar sig inte det minsta för någonting. ”Fri som fågeln på sin gren i lunden , sjunger jag av inga sorger bunden” uttrycker sig en värmländsk sångförfattare. Kanske såg han en liten blåmes i den värmländska vårskogen när sången föddes i hans inre.

De betingelserna som blåmesen lever under: liten, gul och blå, piratögd, mesig – skulle kunna innebära ett rätt bekymmersamt utgångsläge. Men icke.

Blåmesen kvittrar och flyger precis som den vill. Den lever och rör sig i den riktning den behagar. Den är fri från komplex och undanflykter. Rörlig och kvick. Matglad och orädd på samma gång. Den är den den är, varken mer eller mindre. Den har sitt existensberättigande, sitt liv, sin värld, sina behov och sin framtid. Härligt. 

Du har samma förutsättningar utifrån den du är!

"O lift us up where we belong..."

Synas utan att verka - verka utan att synas

Ikväll när jag tog en joggingrunda i februarimörkret, så gick min löptur en bit ut på bron som leder till fastlandet. När jag vände hemåt igen såg jag Karlskrona i fjärran och när jag tittade över ön där jag bor så såg jag en ljusstråle eller en ljuskägla strax till vänster över ett skogsområde och jag insåg ganska snart att det kom från kyrkan på ön som är belyst nedifrån så att man ska kunna se kyrkans torn även i mörker. Det ljus som inte “fastnar” på väggen går förbi och skickas upp mot rymden. Och det var den ljuskäglan jag såg i fjärran. Fastän kyrkan är stängd och overksam, så syns den ändå. “Synas utan att verka”. Jag blev lite fundersam om det är så att många kyrkor och andra föreningar som syns i våra samhällen och bygder, där det inte finns något liv och och arbete som ger människor inre liv, att man där med rätta kan säga “synas utan att verka”. Jag hoppas att så inte är fallet.

Finansfamiljen Wallenberg har som valspråk: “Verka utan att synas” och det förefaller som om det varit så under historien. De har funnits bakom ekonomikulisserna de senaste 100 åren känns det som, men inte speciellt ofta varit i skvallerpress och andra media. Ändå haft ett enormt inflytande i svenskt företagande och svensk ekonomi. Jag har inga djupare funderingar omkring den familjen, utan jag fäster mig ikväll vid deras valspråk och ställer det mot valspråket jag myntat ovan. 

Jag har mött människor som verkar leva med ordspråket “synas utan att verka”. De syns och hörs i alla sammanhang. Det tråkiga med många av dem är, trots att de verkar perfekta på något sätt, inte har något inre liv att förmedla. De är många gånger som fariséerna på Jesu tid, de var perfekta i yttre måtto, och framhöll det gärna, men den sanning de förmedlade till sina medmänniskor gav inget ljus, ingen glädje, ingen frihet - tvärtom! Jag vill inte hemfalla åt att skriva mer om den gruppen, det skapar inget positivt. 

Det glädjande är att jag även mött den grupp som lever efter devisen: “Verka utan att synas”. Och då menar jag på ett personligt plan, ett mänskligt plan, på ett andligt plan. Det kanske inte märks så mycket på utanskriften vem den här personen är, men det finns en godhet och något tilldragande hos honom/henne som känns och märks. Det är kanhända en människa som inte är felfri (och vem är det?), och som t.o.m. är utdömd av andra människor av olika skäl, men som i sitt inre bär med sig empati, intresse, utgivande kärlek och som inte är så “färdig”. Jag önskar att jag är en av dem.

"Synas utan att verka" eller "verka utan att synas" - det är frågan.

En bön denna dag

Denna dag är en gåva. Att få vakna efter skön sömn med båda djupsömn och ytlig drömsömn känns skönt. Att se fram emot möten med människor i olika sammanhang. Människor, mottagliga för ett tilltal, människor med längtan efter mening med sina liv, människor som kommer självmant och frivilligt för att lyssna och ta emot. En längtan i mitt inre är: låt våra sånger och ord kunna förmedla något från Dig till någon som behöver en hälsning på ett speciellt sätt.

En hälsning av uppmuntran, en glädjeinjektion, en tanke som väcker en slumrande längtan längst därinne, en längtan som av olika orsaker har kommit i skymundan. Idag kan den väckas, idag kan den mötas, idag kan den uppfyllas och bönen i det tysta kan få sitt svar. Spännande och rikt.

So help me God.

Skyltfönster

Skyltfönster är intressanta och oftast väldigt genomtänkta och vackra med tanke på färger, former och ljus.

Här är ett par tavlor jag hittade i skyltfönster i Ronneby. De tänkvärda orden vittnar om äkta känslor.

Solfläckar

Solkighet. Det perfekta. Finns det?
Snorkighet. Uppriktighet. Bär det?
Att vara banal och enkel, funkar det?
Helighet och härlighet.
Delaktighet och ärlighet.

Kan de samsas?
Varaktighet och tystnad, sambo?

Det handlar om varaktighet och tystnad i sund symbios.

Sol och fläckar, hör ihop helt enkelt.
Bloss avlossas, smuts faller av eller förtärs.
Solens glöd varierar i gult, rött och orange.
Samma sol, samma energi, samma intensitet.
Ändå fläckar som inte ens hettan tar kål på.
Tankar som ger huvudbry och hopp.
Sanningar som stärker och ger mod.
Var god och lys!

Du har tillåtelse till det med fläckar och allt.
Skiftande i färgskalans alla toner.

Det är skönt.

Hjortkid vid Listerby

De var många. Och fina. Jag har så svårt att tro att allt bara är en slump. 

Du vet väl om

Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du.

Till minnet av en god människa

Min vän,

Svart på vitt

För tidigt rycktes du bort
ditt liv blev alltför kort.

Du livet till många andra människor gav,
men nu lagt ner din egen vandringsstav.

Vi vill tacka dig för det fina du gett
att dina ögon alltid till andras bästa har sett.

Vi tänker på dig, med ögon fyllda av en sorgens och tacksamhetens tår,
minnet av dig oss värmer under många, många år.

Tack.

Ett märkligt fönster

Ett märkligt litet fönster på Hjortsberga kyrka. Den sida som vetter mot bäcken.
HDR-effekten är ett experiment att leka med ljuset.

Snabb ska man vara

Snabbköp ska man handla på, snabbt ska man kunna scanna sin mat när man handlar så att man slipper stå i en långsam kö, snabbmat ska man äta, snabb dator ska man ha, snabbt ska man springa för att lyckas, snabbt ska jag via mobilen kunna dokumentera det jag är med om, snabbt ska jag via en app kunna uppdatera min status på Facebook, snabbt ska man ge ett inlägg på Twitter, snabbt ska man prata om man ska bli politiker, snabbt ska man tänka om man vill ge sken av att vara smart, snabbt ska man agera om man ska få andra med sig, snabbt ska man kunna släcka alla lampor med hjälp av en fjärrkontroll, snabbt ska man kunna skifta kanal på TV:n utan att behöva resa sig, snabbt vill man kliva uppåt på karriärstegen, snabbt vill man komma tillbaka till arbetet efter föräldraledigheten, snabba frågor - snabba svar.

Snabbt äta sin mat, snabbt öka värdet av sina aktier, snabbt svara när telefonen ringer eller sms:et kommer, snabbt få i sig näring genom att ta en vitamintablett från apoteket, snabbt få svar på frågor hos Telia eller Försäkringskassan via nätet.

Snabb ska man vara för att ha en chans i ett modernt samhälle. Vad händer om man inte är det?

Från Lortsverige till Fortsverige, del 1

Egentligen heter boken jag läser endast Fortsverige (1999) och handlar om det allt högre tempot i vårt moderna informationssamhälle. Boken är en antalogi, dvs. en samling texter från flera författares hand (eller tangentbord). Jag behöver nog bara nämna namn som Lasse Eriksson (redaktör och initiativtagare), Babben Larsson, Bodil Jönsson, Ronny Eriksson och Ulf Wickbom, så förstår du att den här boken är en höjdare. Den förenar det djupt humoristiska med det djupt allvarliga och alldagliga. Underrubriken lyder: funderingar kring en allt snabbare tid - och vad man kan göra åt den.

Min rubrik härstammar från första kapitlet i boken och utgör en resumé av bokens innehåll. Allt från Lubbe Nordström som 1938 skrev boken Lortsverige efter att ha farit igenom landet och upptäckt den lort som fanns hos hög och låg i samhället. Lasse Eriksson, som sammanställt antalogin Fortsverige har på ett liknande sätt velat fara land och rike runt med hjälp av skrivande kollegor och konstaterat att samhället går allt fortare och fortare. Boken känns som ett smultronstrå fyllt av små finurliga tankar och associationer med glimten i ögat som får skrattet att fastna i halsen och en och annan fundering som dröjer sig kvar som ett välbehagligt avslöjande: “hur kan de veta hur jag tänker och agerar ibland?”

Smaka på det här citatet från Ivar Lo-Johansson:
“trafiken är hetsig, rörlig och energisk. Luften är full av den inspirerande sång, som en stads trafikväsen avgjort skänker en modern människa. Bensinlukten är den nya tidens rökelse, som stämmer oss till tillitsfullhet, tro och optimism.”

Lortsverige är borta. Idag flimrar Fortsveriges digitala ansikte över oss. (Lasse Eriksson)

Han ber också oss läsare att läsa långsamt och med eftertanke, även om vi under läsningen befinner oss i ett blixtrande höghastighetståg eller i flygplan i överljudsfart där man själv inte uppfattar ljudbangen man lämnar efter sig.

Denna bok är högintressant och jag tänker läsa den just med eftertanke och i ett långsamt tempo. Och återkommer med flera tankar från boken, det gör jag!

Forsen och kvarnen vid Augerum

Färg och form

Lilla Pantarholmsbron, lång slutartid, annorlunda färgspektra

I väntan på våren

Borgmästarkajen i Karlskrona

En spark där bak

bakom trädet alltså

Kraft från ovan

Ramdala kyrka. Och vinden blåser vart den vill.
Det gäller att kanalisera den rätt. 

Bron över mörka vatten

Bron mellan Trossö och Lilla Pantarholmen,  vackert upplyst med blågrå himmel och reflektioner i isen. En och annan lampa lyser i husen. Bron är öde och tom, staden går in helgdvalan så här dags på fredagar kl. 18. Och jag kan bara betrakta de sköna färgerna och formerna och konstatera att det här är en av de vackraste belysningslösningar jag någonsin sett på en bro. All heder till arkitekten som gav idén. 

På spåret

Skymning, 0 grader, blåton på himlen, räls, stolpar, ledningar, ljuspunkter, en avlägsen station

och stad i mörker. Karlskrona kl. 18 ikväll.