Tidningsurklippet

I morse läste jag dagens upplaga av tidningen och i slutet av del två finns de tecknade serierna. Enligt vissa undersökningar börjar väldigt många att läsa tidningen från slutet: TV-programmen, serierna, annonserna och sen kan man börja från början. Allra sist läser de flesta Ledarsidan (i vårt fall de första sidorna i del två). När jag idag kom till seriesidan har jag en favorit: Carpe Diem. Idag handlade den bildsviten något om Slumpen som upphov till allt. Mycket roligt och tänkvärt och jag kanske återkommer med den bilden.

Det som jag fastnade för idag var Medelålders Plus och denna bildsvit:

Det är så sant som han sitter och funderar. Och jag kan känna precis som han om allt detta med det fullklottrade blad som varje vuxen människa lever med. Dock kände jag en revolt inom mig mot texten och hans funderingar. Någonstans inom mig kom känslan att han ångrar det mesta i sitt liv; att det bara är “fullklottrat” och fullt av (även fult av): “felskrivningar”. Är det så vi måste tänka om våra liv, våra känslor, våra handlingar och de dagar som ligger bakom? Kan vi inte få tänka att det finns en hel massa “rättskrivningar” också? “Sköna skrivningar och texter”, “skön poesi”, “vackra ord”, “goda ord av omtanke, kärlek, visdom, glädje till andra”?!

Här finns ett vägval att göra. Denna lördag, en speciell dag i mitt liv känner jag - det är ju den enda dag jag vet att jag har: just nu, just denna dag! Vilket betraktelsesätt ska jag välja när jag ser på mitt liv i backspegeln? Det dystra, det negativa, det skuldfyllda, det misslyckade, det omöjliga? Eller: det positiva, det som ger mig framtidstro, det som ger mig ett positivt utgångsläge inför de dagar som ligger framför?!  YES! Jag lutar åt det senare, jag väljer den vägen, gör det medvetna valet bort ifrån tanken att allt bara är "felskrivningar" och som bara drar ner i misströstans, skuldkänslans och misslyckandets dy.

Du är vacker och ditt liv är fyllt av “rättskrivningar” också!!! Du får tänka så. Idag. Imorgon.