Den ser ut som en pirat med ögonlappar. Den heter mes och den är blå och gul . Den är väldigt liten och lite räddhågsen mot främlingar. Den sticker iväg för minsta lilla rörelse eller annat orosmoment. Ändå finns den. Ändå kvittrar den.
På något sätt verkar den alltid på hugget, alltid i rörelse, växer inte fast, bekymrar sig inte det minsta för någonting. ”Fri som fågeln på sin gren i lunden , sjunger jag av inga sorger bunden” uttrycker sig en värmländsk sångförfattare. Kanske såg han en liten blåmes i den värmländska vårskogen när sången föddes i hans inre.
De betingelserna som blåmesen lever under: liten, gul och blå, piratögd, mesig – skulle kunna innebära ett rätt bekymmersamt utgångsläge. Men icke.
Blåmesen kvittrar och flyger precis som den vill. Den lever och rör sig i den riktning den behagar. Den är fri från komplex och undanflykter. Rörlig och kvick. Matglad och orädd på samma gång. Den är den den är, varken mer eller mindre. Den har sitt existensberättigande, sitt liv, sin värld, sina behov och sin framtid. Härligt.
Du har samma förutsättningar utifrån den du är!
"O lift us up where we belong..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar