Behovets barn

När vi var små, behövde vi hjälp med allt. Odiskutabelt. På alla områden. När vi blir gamla eller sjuka, kommer den tiden tillbaka.  Vi kommer att behöva hjälp, nästan (?) med allt. Igen.

Tiden däremellan, däremot, är vi självständiga och klarar oss rätt bra  utan hjälp från någon. Vare sig från människor eller osynliga krafter. Eller? 

Hur är det med sanningshalten i det jag skriver? Har det alltid varit så här eller är det ett nutida fenomen? Jag tror att människor i högre grad var beroende av andra förr. I  skogen, i lantbruket, med djuren, äldre släktingar bodde med sina barn och barnbarn och den här gränsdragningen som görs idag med dagis, förskola, skola, fritidsgårdar, PRO, åldringsboende m.m. påverkar våra naturliga relationer och skyddsnät. Allt detta bidrar till segregationen, avståndet, mellan oss människor. Vi behöver inte längre varandra på samma vis. 

Vår tid präglas av individualism och exklusivitet. Jag är mig själv nog. Vår strävan är att vara solitära, solokörare, oberoende av alla andra. Vår tids välsignelse. Och måhända vår tids förbannelse. Jag tror att denna vår exklusiva körfil i livet även gäller vår relation till och våra tankar om högre makter. VI behöver ingen hjälp utifrån längre, vi klarar oss själva. 

Jag skulle vilja tillägga: så länge vi mår bra och att våra liv inte drabbas av någon allvarlig förlust eller katastrof. Och katastrofer kan ha olika namn och dignitet. 

Igår satt jag en och en halv timme (minst) med en liten baby i famnen. Hon sov, log, ryckte till ibland, somnade om och såg väldigt avslappnad och trygg ut. Stunden var outtalbart fin och oförglömlig. Jag satt och pratade med Elin, ord som hon kanske inte uppfattade - möjligen som ett dovt muller i fjärran - men jag hoppas att  hon kände att det var ord som var fyllda av värme och omtanke. Hon är ett behovets barn. Precis som alla andra små barn. 

På något sätt anar jag ändå att t.o.m vi vuxna också  behöver hjälp - fast kanske inte med toabesöket eller att få i oss mat - men på andra sätt och på andra områden. Fast vi inte vill tillstå detta. Trots att vår stolthet säger oss något annat. "Skulle jag  behöva hjälp? Jag som är så stark, jag som är så självständig, jag som så länge stått på egna ben?" Vi har en resa att  göra, vi "vuxna" som blivit oberoende av allt och alla, innan vi inser att vi faktiskt behöver hjälp av andra människor och krafter utanför oss själva.

Behovets barn... Jag tror att vi alla tillhör den gruppen. Vare sig vi vill eller inte.