Den nya ljudendomen

I torsdags var jag på blueskonsert. I en liten stad och i en ännu mindre restaurang vars namn är Café och Matsalar. Det var bluesbandet 9 abowe 0 (Nine abowe zero) som spelade. De har spelat ihop sen 1979 och bandets medlemmar är i 60-årsåldern nu. Det svängde rejält. En gitarr, en bas, ett munspel och ett trumset. Det var uppsättningen. Alla utom trummiskillen sjöng från och till. Härliga bluesrytmer och toner. Och det lät bra. Proffsigt! Och mycket. För att kunna njuta var jag tvungen att trycka in öronproppar i öronen.  Annars hade jag känt klaustrofobi. Instängdhet i en massiv flodvåg av ljud. Det är möjligt att jag är känslig i hörselorganen, det får jag leva med.

Ljud, ljud och åter ljud.  Och högt, högt, högt. Tystnaden är obefintlig. Finliret sällsynt. Det ska låta mycket. Nästan hela tiden.

En ögonblicksbild från en stor konferens i Jönköpingstrakten från några år sen finns kvar i mitt minne. Jag brukade köra dit ett par dagar några år i rad när jag hade husvagn, bara för att få känna och uppleva atmosfären som fanns där. Det var SÅ härlig stämning när flera tusen personer i alla åldrar samlades och sjöng, åt och umgicks med varann. Min ögonblicksbild är från söndagskvällen, sista samlingen i den ungdomskonferens som föregick den veckolånga konferensen dit de flesta brukade komma. Ca. 4000 ungdomar i ett jättelikt mötes- eller cirkustält med en lovsångsledare med stor kompgrupp uppe på den väldiga estraden. Vilket ös! Vilken hängivenhet! Vilka klanger och toner! Fantastiskt att se alla dessa härliga ungdomar i olika åldrar som samlats på en enda plats. Inte för att slåss som fotbollshuliganer utan för att sjunga tillsammans.

Tanken som kom till mig var denna: tänk om propparna går eller blixten slår ner i närheten så att strömförsörjningen slås ut, vad skulle hända då? Om inte alla elförstärkta instrument längre kunde användas, om inte högtalarsystemet skulle fungera, skulle sången då avta? Skulle stämningen dö ut? Skulle glädjen försvinna? Jag vill inte tro det. Och egentligen tror jag det verkligen inte. Men det blev en tankeställare för mig ändå. Är vi rädda för tystnad och stillhet? I olika sammanhang? Varför vill vi - nästan alltid - omge oss med ljud och musik? Varför måste många unga människor idag ha headset i öronen när de läser läxorna eller åker buss eller spelar dataspel eller umgås? Är tystnad något oroande? Kryper tankarna fram då? Flyter känslorna och frågorna upp till ytan inom oss när inte en massa ljud kan trycka ner dem?

De som känner mig vet att jag älskar musik och spelar själv tillsammans med andra och ensam. Ja! Det är underbart med ljud, med musik, med det svängiga, det medryckande, det melodiska, det melankoliska, det uppmuntrande och det romantiska i musiken. Javisst!

Ändå undrar jag - mest för min egen del - om inte tystnaden borde få en större plats i mitt liv. Ett bejakande av skogens sus, vindens och vågornas brus, läsningens stillhet, eftertankens ro, tystnadens vackra och inbjudande glänta i livets virrvarr av stigar och möjligheter. Och ljud.

Rubriken är avsiktligt ett försök att sätta luppen på ett fenomen. Att tillhöra den nya religionen: ljudendomen. Kan man konvertera till den? Kan man ta sig ur detta tillstånd eller denna rörelse? Är det önskvärt? Vad vill du min vän?

Förresten, finns det något som heter oljudendomen? Är det samma sak som tystnad? Inte vet jag. Tänk på saken en stund i alla fall. Om du vill lyssna på tystnadens budskap inom dig.

Hälsning från mig som älskar att spela och verkligen lyssna på musik, inte bara konsumera den. Som vilken slit-och slängvara som helst.