Resdag

Börjar känna mig van att resa. Resa till huvudstaden eller till Stockholm närbelägna ställen. Att leva i kappsäck, necessär, tänka igenom: "vad behöver jag"? Egentligen? Behöver jag det eller det? Nej. Behöver jag detta? Ja. Jag har upptäckt att man behöver egentligen inte så mycket när man ska iväg. Det går rätt bra att minimera antalet prylar för färden. Alla de där "bra-att-ha-grejerna" som jag tog med förr (speciellt när ens barn var små), de har jag släppt nu. Jag menar även det där lilla extra för att gardera mig för eventualiteter.

Nu för tiden tänker jag: "det går ju att köpa det där som jag inte tog med mig". Eftersom jag sällan reser till ett land eller ställe där mina allra vanligast köpbehov inte kan tillfredsställas, är det ingen ko på isen. Det är lugnt. VISA-kortet gäller.

Resans mål och resans syfte blir istället det viktiga och det som kan uppta tankarna och funderingarna. Och ge glädje istället för resfeber. En kompis sa "jag är nog lite av en nomad". Jag börjar tro det om mig också. Tycker jag ofta är ute och reser. På väg. On the road. På väg till. På väg från. På väg i. På väg för. Det känns mer och mer rätt att spela i ett band med det namnet: On the road.

På flera sätt är detta en ny resdag.