Att kroka i

Vi ser nyhetsbilder från oroshärdar i världen och hör om bestialiska mord på tappra och modiga journalister som vågar sina liv för att kunna rapportera om vad som händer runt om i vår av ångest drabbade värld. Barn, kvinnor och män som flyr för sina liv och i många fall får de hela sitt liv förstört p.g.a onda människors dåd. Jag har funderat på varför man i denna värld överhuvudtaget kan ha ett intresse av att se mer av sådant och läsa mer om sådant i filmer och böcker? Deckare, thrillers, spänningsromaner av olika slag, där den ena överträffar den andra i grymhet, förslagenhet, spänningsgrad och realism. Varför ser och läser vi sådant? Varför läser jag sådant?

När jag åt min gröt i morse slog det mig att det inte ett dugg handlar om de illdåd som skildras i böckerna som tilltalar mig, utan det är något helt annat. Det är den otroliga skicklighet som författaren eller filmskaparen presenterar genom att lägga sak till sak, detalj till detalj, person till person, som gör att jag dras med i berättelsen, dras in i intrigen, inte kan sluta läsa eller sluta titta. Det är händelseförloppet, i vilket allt förenas mot ett mål, i en riktning, i en enda fokuserad brännpunkt, som gör att jag fascineras. Hur det ena krokar i det andra och hur allt hänger samman.

Och det känns inte som en klyscha att påstå att dessa berättelser ger en bild av hur vår verklighet ser ut. Livet hänger ihop. Det ena krokar i det andra på ett förunderligt sätt. Detta ser man ju inte när man är mitt i livet, mitt i händelsernas centrum, mitt i strömmen av intryck; men efteråt - när jag ser tillbaka på det som varit och hänt - då ser jag mönstret, då anar jag helheten, då fattar jag sambanden och hur det ena ledde till det andra. Och utan att jag ens tänkt denna tanke eller haft en sådan ambition före läsningen, så har läsningen av deckare för mig blivit  ett sätt att tolka verkligheten, eller att förstå verklighetens mönster och mosaik av händelser och människor och levnadsöden. Allt sammantaget är det detta som utgör mitt liv.

Och ibland överträffar verkligheten dikten eller prosan.