Skrivandet och talandet

Nobelpristagaren i litteratur i år, Patric Modiano, säger i sin nobelföreläsning i Börssalen att han blev författare för att han alltid blev tystad som barn när han skulle säga något. Han fick be om lov när han skulle säga något till de vuxna, och ibland blev han plötsligt bara tystad eller ignorerad eller helt enkelt bara bortglömd. Han hade så mycket att säga, men fick aldrig chansen. När han i slutet av sin barndom kände hur lusten till att skriva väcktes, var det som ett svar på detta behov att få säga något utan att någon avbryter eller ignorerar. Läser man, måste man ju stanna upp och just: läsa, vad någon säger.

Ett märkligt uttalande, ganska revolutionerande och tankeväckande. Att lusten till att skriva väcks för att man som barn inte fick utrymme nog att uttrycka sig. Tanken svindlar lite för mig. Gäller det fler än för Modiano? Att skrivandet är ett uttryck för lust och längtan att visualisera och verbalisera sina tankar, det är helt uppenbart, och att det skulle kunna ha sin grund i barnets längtan att bli hörd, det leder tveklöst tankarna i nya riktningar. Det ger mig en ny förklaringsgrund till många människors lust att skriva. Dagbok, dikter, små berättelser, minnesanteckningar, tänkespråk och limerickar. Och att jag själv har lust till att skriva.

Modiano fortsatte sin föreläsning och menade att han som författare, genom att han var författare, var en dålig talare. En talare talar dröjande, för som författare är man så van att kunna ångra sig när det kommer ord som inte passar in, man kan vända tillbaka, radera, ändra, byta ord eller stavningar eller stavelser. Men som talare, har man aldrig det alternativet. Då blir det med automatik långsammare, lite dröjande och kan upplevas mer tvekande. Intressant. Författare är inga talare. Sant? Vet ej.

Han menade också att romanförfattarens uppgift är att minnas det andra glömt. Att leta fram en bortglömd tid, en bortglömd person eller en bortglömd och ge denna liv igen. Att ge den utrymme, att ge den möjlighet att komma till tals, att finnas och bli verklig för dem som läser och ger denna plats eller person eller händelse tid och intresse. För detta fick - genom sina böcker om Paris under senaste världskriget - Nobelpriset i litteratur i år. Han sa vidare att de som läser böckerna, vet mer än författaren om allt runt omkring. Författaren är liksom inne i sin bubbla, sin egen inre värld när han skriver. En författare kan inte själv läsa sin roman som anonym, som betraktare eller besökare, han är själv en del av sin text. Jävig. Helt enkelt för insyltad i det han skrivit. Andra ser vad författaren inte ser.

Lyssna på hans tal:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/472593?programid=767&playepisode=472593