Decembertankar inför ett nytt år, om att skriva

Klas Östergren säger i sitt inledningstal vid Svenska Akademiens högtidssammankomst (2016-12-20) sålunda:

Att skriva är att åtnjuta den kanske största andliga frihet som står oss till buds. Nattliga drömmar, som ofta framhålls som den fria fantasins triumf, kan verka stelt lagbundna jämfört med den klara morgontankens flykt över pappersarkets tomma rymd.

Javisst är det så. Att skriva är frihet. Om det är den största andliga frihet som står oss till buds, vet jag inte. Men det ligger något befriat och befriande i Östergrens ord. Formuleringen:

den klara morgontankens flykt över pappersarkets tomma rymd

är fantasifull och har en stjärnas verkshöjd och orden kan - med sin egen kraft, dynamik och lust - väcka den mest slumrande eller andefattiga skrivarförmåga till liv. Igen. Eller för första gången. En klar morgontanke har vi alla haft. Efter god sömn. Tystnad och ro, en stilla morgonstund, lite gröt, en ostsmörgås, en god kopp kaffe med mjölk - och ett tangentbord kombinerat med ett oskrivet ark, eller snarare, ett oskrivet dokument på skärmen. Fingrarna rör sig sakta, makligt, smakligt, påtagligt trevande, men med en intention och intensitet som bara en god morgons krafter och inneboende energi kan uppbringa. Efter en stund rör de sig inte bara, de dansar, fjäderlätt och obekymrat och saligt över de rundade eller kantiga bokstäverna som är tryckta på tangenterna.

E, f, g, h, i, j, k, l, m, n, o… 

Vilken rikedom! Vilken djup lycka! Att få trycka. Att få upptäcka. Att få leva. Att få vara. Att utgjuta. Att ingjuta. Att ryckas med. Hänföras. Livas upp. Tömmas. Fyllas. Andas. Leva. Livet liksom strömmar ut via armarna och händerna. Den vita sidan - precis som nu - fylls av livgivande skaparkraft. En rikedom. Ovärderlig. Oskattbar. En rikedom som aldrig kan förslösas, ty när den används, förmeras den, utökas, växer, utvecklas, berikas, adderas, den upplevs och existerar.
Att skriva - vilka vackra ord.

En liten passus ytterligare från Klas Östergren:

En författares motiv för att skrida till verket är kanske inte alltid de ädlaste, men skrivandets långsamma, ältande hantverk får de flesta att lugna ner sig under arbetets gång. Den bok som till slut blir klar ger ofta uttryck för om inte försoning, så i alla fall förståelse.

De orden säger mig att skrivandet är (just detta): en process. En skapande process, där det första inte är det sista. Att ha första ordet, eller att ha sista ordet, brukar man bråka om. Det viktigaste är ju processen. Den kanske inte leder till något som vi kan kalla för “färdigt”, i meningen “helt klart”, “fulländat”, men det har kommit en bit på väg från det att första ordet skrevs. Förståelse. Diskurs, längre fram på (min) väg. “Somewhere down the road” som det står i en vacker sång.

Att skriva är att nedteckna och se på sina tankar. Att formulera. Och ofta är det så att jag efter en stunds skrivande, med förvåning frågar mig: “varifrån kom detta?” Det avslöjar något spännande, nämligen att det inre hos en människa kan hysa sådant som inte kommer fram i tanken under talarprocessen, men väl i skrivarprocessen. Det är som att det innersta ibland bättre kommer till uttryck via händer och fingrar, än via munnen. Något att fundera över vad det står för. Kan munnen ibland vara ett hinder för ordens födelse? Jag vet inte om detta kan definieras och bevisas på vetenskaplig väg, men erfarenheten säger mig att det kan ligga något i det. Ett födelsens under, det fördolda kommer fram i skrivandet. Precis som hos en gravid kvinna som föder. Ett undangömt foster föds och kommer ut i dagsljuset. Ett barn föds till världen. Ett litet underverk. Guds tanke blir synbar och hörbar i Betlehem (Jesus är logos, ordet, enligt Johannes evangelium, kap. 1).

Våga skriva!