Strömavbrott

Elberoendet är stort. Nyss (läs: igår) blev det strömavbrott på jobbet, jag tror i hela staden. Allt slocknar. Tur att dagsljuset finns. Alla nätverk dör. Alla laddare blir oanvändbara. Alla nätdrivna skärmar blir svarta. Alla vattenkokare och kaffebryggare blir odugliga till det som de är tillverkade för. Elberoendet är ett faktum. Ett axiom. Odiskutabelt. Det är bara de ställen där det finns en automatisk extrakraft som sätts igång vid strömavbrott som elen fungerar. Ett extra aggregat som genererar ström. Detta aggregat drivs ofta av diesel eller annat bränsle och slås på “in case of emergency”. Det gäller t.ex. sjukhus och andra ställen där frågan om liv och död ställs på sin spets när elen inte fungerar.

Hittade denna sköna bild där man inte förväntar sig det.

Jag tänker nu vidare på detta fenomen om en yttre och en inre kraftkälla, energigivare, motivator; hur är det för mig, i mitt liv? Om de yttre stimuli-faktorerna dör ut, försvinner, ebbar ut, torkar, upphör - vad händer då? Finns det en egen motor, ett eget inre liv, en livsnödvändig kraftkälla, en själens kompass, en mitt livs motivator, som sätts igång? För vissa personer kanske den finns hela tiden, men inte används för att man är så uppfylld av alla yttre stimuli man lever i, så det inre inte behövs, inte behöver lyssnas in? Det inre kanske aldrig behövs? Vad händer den dag då de yttre faktorerna förändras och man går in i någon sorts “stand by-läge”? Jag frågar mig själv hur mycket jag byggt upp kring de yttre sakerna och tingen och människorna och sammanhangen som finns där, och hur mycket och hur ofta jag lyssnar in mitt inre? Att det inre får styra? Jag tänker att det måste finnas möjlighet för det inre att få ta stor plats, även hos de människor som lever i en livssituation med många yttre stimuli. Jag tror att det går och att det är realistiskt för mig och för andra. Detta som jag ägnar mig åt precis nu, är för min del ett tecken på inre stillhet och kompassriktning. För andra finns andra uppenbara tecken. Likafullt som att bristen på den inre stillheten är ett tecken på att något har gått snett.