Vid 7-tiden på kvällen, igår, såg jag ut genom mitt köksfönster, och någon såg på mig. Med rådjursögon. Det var ett rådjurskid. Och inte nog med det. Kidets mamma var också där. Helt orädda gick de och åt av det gröna, friska gräset som återigen börjat växa på en i övrigt gul gräsmatta. De såg upp på mig och jag vet inte om de kunde skönja något genom fönstret. Jag tryckte kameralinsen mot fönstret (för att inte få reflexer) och tog ganska många bilder. Och de gick lugnt med böjda, ibland lyftade, huvuden. De är vackra att se på. Smäckra i kroppen och ögon som gör att man nästan smälter. De ser så oerhört sårbara och känsliga ut på något sätt.Inte för inte att man säger “rådjursblick” om människor som har en sådan. Många tycker inte om rådjuren i trädgårdar, för att de äter upp allt i sin väg, men för mig var det en “nära-naturen-upplevelse”. En fin känsla att få vara nära naturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar