Detta är nog inget latinskt uttryck man så lätt lär sig utantill, men dess betydelse är desto viktigare. Man brukar tala om förklaring eller ursäkt. Om någon gör sig skyldig till något dumt, och man börjar förklara orsaker till det inträffade, skeenden senare eller tidigare i livet som är upphovet till någons handlingssätt eller talesätt, så får en del andra personer för sig att man försöker hitta på en ursäkt för den personens handlande. Så kanske det är för vissa personer i vissa fall, men när jag tänker och resonerar så, är det inte för att urskulda, eller ursäkta någons handlingar, utan istället ett sätt för mig att förstå mig på tillvaron.
Och precis som det latinska citatet ovan, känner mig lite gladare (kanske inte alltid lycklig), på grund av att jag börjar förstå fenomenet orsak och verkan. Att vissa parametrar som är för handen, ofta ger ett visst utfall i praktiken, förr eller senare i livet. Jag känner att tankarna förs in i någon sorts eftertänksam vila och ro, och att tillvaron inte bara är en enda stor nyck, helt utan förklaringsgrunder. Jag börjar ana och förstå att någons illgärningar, någons vrede, någons frånvaro, någons destruktiva utlevelser, någons osunda beroende, någons slutenhet, en annans “taggar ut”, beror på något som ändå gör det hela lite mer begripligt och som får till följd att jag inte behöver ta åt mig, jag behöver inte direkt tänka “vad var det som gick snett?” eller “sa jag eller gjorde jag någon något ont?”. Jag får en vilsam distans till hela fenomenet, till den personen, till det sagda eller gjorda. Jag säger det igen, vilket jag konstaterat många gånger tidigare: de var inte dumma, de där gamla (?) latinarna. De visste att formulera sig och efterlämna skönt klingande latinska utsagor, med viktiga budskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar