Pars pro toto

Pars pro toto ('Latin: [ˈpars proː ˈtoːtoː] ) är en retorisk trop, som på latin betyder ungefär ''delen (får gälla) för helheten''. Detta begrepp används i tal eller text och utgår ifrån att åhöraren redan på förhand känner till kopplingen mellan delen som representant för den helhet som den refererar till. Delen brukar därför vara ett objekt, namn, plats eller koncept, som antingen är allmänt känt eller fysiskt sammankopplat till den helhet som den därmed får representera.

Exempel:

• England, när egentligen Storbritannien (Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland) avses.
• Bryssel, när vi egentligen talar om EU
• Holland, när man menar Konungariket Nederländerna.
• Påven eller Rom, när man egentligen menar Romerskt-katolska kyrkan.
• Ryssen istället för Sovjetunionen eller den Ryska federationen.

Veckans dagar: måndag

Måndag är första veckodagen som i Norden är uppkallad efter den fornnordiska guden Måne. Fornsvenska manadagher. På latin dies Lunae, Lunas dag, efter den romerska mångudinnan Luna.

Måndag kommer efter söndag och före tisdag och är sedan 1972 officiellt veckans första dag i Skandinavien. Måndagen är för många kulturarbetare en ledig dag, då flera stora teatrar inte ger några föreställningar på just måndagar.

Svarta måndagen (eng. Black Monday) kallas måndagen den 19 oktober 1987, då Dow Jones industriaktieindex sjönk med hela 22,6% på en och samma dag. Även måndagen efter påsk kallas för Black Monday i Storbritannien, då Edvard III denna dag 1360 intog Paris, vilket ledde till döden för många av hans soldater.

• Blåmåndagen är en dag i fastlagen och ligger mellan fastlagssöndagen och fettisdagen. 
• Måndagsläsare kallas den student som hela tiden säger sig ska börja plugga på måndag.
• Måndagssjuka är benämningen på yrkessjukdomar som ger sig till känna först efter några dagars bortavaro från arbetet. Den vanligaste måndagssjukan är metallfrossa som är ett influensaliknande tillstånd vilket drabbar personer som inandas metallrök. Uttrycket måndagssjuka används även för bakfylla eller allmän seghet på måndagar, då det är den dag då flest sjukskrivningar sker. Förr även kallat frimåndag, något som användes av hantverksgesäller och förbjöds 1669.
• Måndagsexemplar kallas ett dåligt eller felaktigt konstruerat exemplar av en vara.
• Måndagsparad var något som förr hölls på borggården i Stockholms slott varje måndag.
• Måndag hela veckan är en film med Bill Murray, där han varje morgon vaknar upp och det visar sig vara samma dag (en måndag) han upplever gång på gång.

(Wikipedia)

Quidquid latine dictum sit, altum videtur – "Allt som sägs på latin låter djupsinnigt".

Quidquid latine dictum sit, altum videtur – "Allt som sägs på latin låter djupsinnigt".

När man hör något sägas, uttalas, i ett visst sammanhang, har det högre valör än om samma sak skulle uttalas i ett annat sammanhang. Sägs en sak i vetenskapliga sammanhang, i akademiska eller högkyrkliga kretsar, eller i regeringskansliet, eller i styrelsen, i ledningsgruppen osv., så har det större dignitet än om samma ord skulle uttalas i på ett okänt och lite undanskymt café eller på en bakgård i en storstad. Samma ord, fast på fel ställe. Samma ord, fast på andra språk. Vissa språk i världen känns viktigare än andra. Vissa modersmål känns som om de väger mer än andra.

Ett påtagligt bevis på det var (är) Melodifestivalen, hur de sånger som framfördes på engelska vägde tyngre än vissa andra, mer marginaliserade tungomål, gjorde. Av den anledningen godkändes det senare (jag tror att det blev så i alla fall), att alla hade sin fulla rätt att framföra sången på engelska, även om det inte var det officiella språket i det land man representerade. Engelskan liksom “vägde” tyngre och ansågs vara mer lämpat för en internationell åhörarskara all around the world.

Det är denna aspekt på tillvaron som det latinska uttrycket anspelar på. Allt som sägs på latin låter djupsinnigt. Man skulle kunna travestera meningen och istället säga: Allt som sägs på akademiskt språk i Lund, låter vederhäftigt. Allt som sägs på ledningsnivå låter viktigt. Allt som sägs på stockholmska låter tufft. Allt som sägs på göteborgska låter snällt eller humoristiskt. Allt som sägs på norrländska låter drygt. Allt som sägs i domkyrkan låter andligt. Allt som sägs i frikyrkan låter som förnyelse. Allt som sägs på amerikanska, särskilt i Ovala rummet, låter som frihetsklockor. Allt som sägs på ryska, särskilt i Kreml,  låter som slaveri. Allt som sägs på spanska, låter stressigt. Allt som sägs på franska låter fisförnämt. Allt som sägs på tyska låter dystert och tungt.

Hur lätt förvillas vi inte av kontexten, den yttre situationen, när vi tar emot något som sägs eller görs. Jag vill uppmana mig själv och andra att blunda inför det mänskligt sett storslagna, att tänka bort det yttre bländverket och de förutfattade meningarna, och att istället tänka fritt, och ta ställning till vad som egentligen sägs.

Per aspera ad astra – "Mot stjärnorna genom svårigheter"

Ad astra per aspera eller Per aspera ad astra – "Mot stjärnorna genom svårigheter"
(det latinska ordet aspero betyder: knagglig, grov)

Bild från pixabay.com

Tanken i detta latinska uttryck påminner om: “Sikta mot stjärnorna, så kommer du över körsbärsträdet”. För mig innebär dessa uttryck en uppmaning att inte ge upp och att inte tappa perspektivet på livet och tillvaron. Det gäller både i med- och motgång. Utgångsläget borde alltid vara att ha ett mål för ögonen, och hålla fast vid detta, oavsett vad som händer. Om saker och ting flyter på, eller om det börjar kärva och det strular till sig på olika sätt. På engelska brukar de säga: “Stick to the plan”. Det innebär att oavsett vad som händer, håll dig till planen. Går det bättre än du tänkt eller trott, håll dig till planen. Går det sämre än du tänkt, håll dig till planen. Bli inte högmodig och bli inte missmodig. Håll kursen, håll dig till din plan, styr känslor och vilja mot det mål du satt upp.

Och av flera anledningar är det en klar fördel att fästa blicken högre än vad både mina egna, lite förkrympta och komplexfyllda tankar säger, och vad min omgivning anser vara realistiskt, och sätta mig i rörelse mot “stjärnorna”, dvs. högre än min egen förmåga. Och tro på att det kommer att bära. Ungefär som när jag sjunger upp inför en konsert. Jag börjar lågt, med en mycket snäll tonart, och sedan höjer jag successivt till allt högre tonarter, för att till slut landa på en tonart och toner som är betydligt högre än vad som egentligen är nödvändigt för mitt uppträdande. Men då har jag satt mitt mål med råge, och det hjälper mig att “uppifrån” landa på en lägre ton, när jag är mitt i konserten. Att sikta högre än nödvändigt, för att nå ett något lägre mål.

Mot stjärnorna genom svårigheter.

Habent sua fata libelli - "Böcker har sina öden". Om böckers betydelse.

En gammal rektor vid namn Ebbe på folkhögskolan där jag tillbringade två av mina unga år, mellan 18-20 år gammal, hade ett talesätt som återkom gång efter annan. Han hade ett kontor, ett skrivbord och en vägg med bokhyllor, och på dessa hyllor var mängder av böcker samlade. Han sa: “mina böcker är mina bästa vänner, de finns alltid där när jag som bäst behöver dem”. Under åren har jag tänkt på detta och återkommit till hans utsaga. Och livet har visat att det låg något av klokhet och eftertanke i orden. I mitt liv har det visat sig vara sant. Böcker är vänner. Och de ändrar sig aldrig. De står fasta vilka vindar som än blåser. Dess innehåll och andemening är detsamma år efter år. De står för fasthet, trygghet, omutlighet, opartiskhet; de är som tillflyktsgrottor vid bergväggens olika klipphyllor (i livets bergsbestigning), där jag kan dra mig in, dra mig undan och få andas ut, vila ut, blicka ut. De ger perspektiv och horisont. De är svarta och vita till det yttre - bokstäverna mot den vita bakgrunden - men i sin anda finns även alla schatteringar däremellan: alla gråzoner, alla nyanser, både spygrönt, chockrosa och charmlila.

Böckerna är som trofasta vänner som jag alltid kan ha med mig. De tar ingen plats, de kan slinka med i ytterfacket på datorväskan, i handsfacket i bilen eller i fickan på baksidan av förarsätet. De märks inte, de hörs inte. Men de finns där ändå, levande, verkliga, kännbara och trygga. Kanske är det så, som någon i min vänskapskrets uttryckte det, att böckerna hjälper oss att förstå vår omvärld och oss själva. Vare sig vi läser en deckare eller en lärobok om Språkets djungel, en vetenskaplig utgåva eller en bok om 30-åriga kriget. Vi förflyttas mentalt till andra länder, andra psykologiska lägen, andra människors idévärld, andra mentala och fysiska tillstånd. Böckerna är som en källa som aldrig sinar, där finns alltid vatten att hämta, för att dricka oss otörstiga och på många sätt tillfredsställda. Böcker är en rikedom. Att läsa dem förändrar mig, om jag låter mig förändras. Böcker är mina vänner. De finns alltid till hands när jag som bäst behöver dem. Och precis som med vänner på två ben, kan jag återkomma till dem gång på gång.

Tack Ebbe för de orden du gav, och som följt mig genom livet, och som håller.

Felix qui potuit rerum cognoscere causas – "Lycklig den som inser sakers orsaker"

Felix qui potuit rerum cognoscere causas – "Lycklig den som inser sakers orsaker"

Detta är nog inget latinskt uttryck man så lätt lär sig utantill, men dess betydelse är desto viktigare. Man brukar tala om förklaring eller ursäkt. Om någon gör sig skyldig till något dumt, och man börjar förklara orsaker till det inträffade, skeenden senare eller tidigare i livet som är upphovet till någons handlingssätt eller talesätt, så får en del andra personer för sig att man försöker hitta på en ursäkt för den personens handlande. Så kanske det är för vissa personer i vissa fall, men när jag tänker och resonerar så, är det inte för att urskulda, eller ursäkta någons handlingar, utan istället ett sätt för mig att förstå mig på tillvaron.

Och precis som det latinska citatet ovan, känner mig lite gladare (kanske inte alltid lycklig), på grund av att jag börjar förstå fenomenet orsak och verkan. Att vissa parametrar som är för handen, ofta ger ett visst utfall i praktiken, förr eller senare i livet. Jag känner att tankarna förs in i någon sorts eftertänksam vila och ro, och att tillvaron inte bara är en enda stor nyck, helt utan förklaringsgrunder. Jag börjar ana och förstå att någons illgärningar, någons vrede, någons frånvaro, någons destruktiva utlevelser, någons osunda beroende, någons slutenhet, en annans “taggar ut”, beror på något som ändå gör det hela lite mer begripligt och som får till följd att jag inte behöver ta åt mig, jag behöver inte direkt tänka “vad var det som gick snett?” eller “sa jag eller gjorde jag någon något ont?”. Jag får en vilsam distans till hela fenomenet, till den personen, till det sagda eller gjorda. Jag säger det igen, vilket jag konstaterat många gånger tidigare: de var inte dumma, de där gamla (?)  latinarna. De visste att formulera sig och efterlämna skönt klingande latinska utsagor, med viktiga budskap.

In varietate concordia – "Enade i mångfalden"

In varietate concordia – "Enade i mångfalden"
CONCORDIA DOMI FORIS PAX (endräkt inåt, fred utåt)
Concordia är ett latinskt ord som betyder "endräkt", "harmoni" eller "med hjärtat".

Den kända flygplanssorten Concorde torde ha fått namnet från ordet concordia. I Wikipedia läser vi: Concorde, Aérospatiale-BAC Concorde 101/102, (från latinets concordia som betyder "enighet") var världens andra överljudsflygplan för passagerartrafik.

Mångfald och enfald. Två ord med samma avslutning, men förledet i orden är till synes varandras motsatser. Men är det verkligen så? Författaren Tomas Sjödin har gett ut en bok med namnet: Den som hittar sin plats, tar ingen annans. Kan en människas “enfald” komplettera gruppens “mångfald”? Jag är medveten om att ordet “enfald” för många är en nedlåtande benämning på människor som är lite dumma, okunniga, enkelspåriga eller fördomsfulla. Det är inte den betydelsen jag lägger i ordet, utan dess ursprungliga mening, som innebär att en människa inte splittrar upp sig på tusen och en sak, utan håller sig till ett mer begränsat antal uppgifter, missioner och levnadsmål, en människa som inte “har 100 bollar i luften” samtidigt, utan medvetet gör ett vägval att i den positiva betydelsen vara mer “enfaldig” och i det hon gör, vara 100-procentig. Helhjärtad helt enkelt. “Hjärtats enfald” som det uttrycks någonstans. Om en sådan personlighet kommer samman med andra som gjort samma vägval i livet, tror jag vi kan se “mångfald” i ordets viktigaste och mest intressanta betydelse. En mångfald där många enfaldiga gör gemensam sak, tror jag är outstanding, och innebär en samlad kraft som är oövervinnelig.

Då blir enfald och mångfald inte varandras motsatser, utan de kompletterar varandra, som yin och yang, som svart och vitt, som vatten och luft. Då har var och en hittat sin plats som enskilda, och hittat sin plats i mångfalden. Concordia.Vilket starkt ord.

Tabula rasa – "Skrivtavla utan skrift (oskrivet blad), tomt bord (utan innehåll)"

Wikipedia:
Tabula rasa, är en humanfilosofisk teori som hävdar att människan föds utan förutbestämda egenskaper, och att alla hennes egenskaper är förvärvade under livets gång. Enligt tabula rasa föds barnet som ett oskrivet blad, som skrivs under barnets uppväxt.

Varje dag är ett oskrivet ark, brukar vi säga. Och det kan sägas om varje människa som föds: deras liv är som oskrivna ark. Ett vitt pappersark utan bokstäver och siffror, felskrivningar eller rättskrivningar.

Och detsamma kan sägas om varje nyfödd dag, den är oskriven och ren. Denna dag är en sådan dag. Denna vecka är en sådan vecka.

Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet.

Jfr. med denna text från min Tankeverkstad: >>klicka här!

Rom byggdes inte på en dag

Roma uno die non est condita – "Rom byggdes inte på en dag"
är ett ordspråk som styrker behovet av tid för att skapa stora ting.

Tålamod är ett viktigt ord
en bristvara mer och mer
på västerländsk jord.
Tålamod - att kunna vänta
att låta tiden stilla släntra
ta emot dagen när något ska ske.

Tålamod är att låta skapandet
ta tiden som behövs
för att det som är moget
ska kunna födas.
Ingenting byggs på en dag.
Städer, hus, industrier, förtroenden,
allt tar tid i anspråk,
allt behöver utrymme i praktik och tanke.

Tålamod - modet att tåla väntandet.
Modet att vara stilla i strömmen av
känslor och andras röster.
Det som är bråttom är sällan viktigt,
och det som är viktigt är sällan bråttom,
påstås Churchill ha sagt.
Livet har lärt mig att hans utsaga
stämmer överens med verkligheten.

Låt saken vila
låt saken bero
låt den växa i fred och stillhet
det är tålamodets innersta kärna
och budskap.
Livet hinner.
Tålamodet vinner.

--------------------------------------------------------

Wikipedia:
Ab urbe condita (uttalas [ab 'orbe 'kåndita], är latin för 'från stadens grundläggning', och syftar på Roms grundande, enligt traditionen år 753 f.Kr., och är benämningen på den klassiska romerska tideräkningen År 2018 i den gregorianska kalendern är 2771 om man räknar "Ab urbe condita".

Vanligare var dock att romarna benämnde åren efter vilka som var konsuler eller, under kejsartiden, utifrån antal år en kejsare hade regerat.[2]

Prepositionen a eller ab betyder 'från', substantivet urbs 'stad' och adjektivet conditus 'grundad'. I den här latinska meningen beskriver ett adjektiv ett feminint substantiv, därför ändras adjektivets genus från maskulint till feminint. På grund av prepositionen i den här meningen ändras urbs condita från nominativform till ablativform: urbe condita. Meningen betyder då ordagrant 'från den grundade staden'.

Rom. Bild från pixabay.com

Allt okänt tas för storartat - Omne ignotum pro magnifico

Omne ignotum pro magnifico – "Allt okänt tas för storartat"

När vi hör om något nytt, får vi en känsla av att det är något stort och märkvärdigt: det där vi inte vetat något om sedan tidigare. Det okända är något storartat. Samma känsla som man kan ha när man för första gången möter en intressant person, eller en känd person, eller en beryktad person. Det är något storartat i att just jag får möta denne eller denna människa. Likaså kan det vara så med platser; omtalade och omskrivna städer och exotiska ställen, att de har en tendens att växa inom oss, tills de får ett mytiskt skimmer över sig. Detsamma gäller i högsta grad människor vi hör talas om, sådana som folk vi känner talar om och har mött och som beskrivits för oss i antingen goda eller dåliga ordalag. Det okända växer. Det för oss okända och ovissa blir inom oss i någon mening storartat. Se bara på turistbroschyrer och marknadsföringsannonser om platser, bilar eller upplevelser. De målar upp - gärna i allsköns färger och klatschiga kulörter - en bild som ger oss en vinkling av det där resmålet vi bara MÅSTE åka till, uppleva, se och höra. En bild, kanske ett par tre bilder till på samma resmål, bil, upplevelse - och vi är sålda. Vi har fått ta del av det okända - och det är storartat.

Vår erfarenhet dock, säger oss någonting som vi (nog) aldrig lär oss något av, för vi vill bli lurade, vi längtar efter det där okända, det  där exotiska, det där ouppnåeliga, det där storartade som vi bara sett på bild, känt doften av, hört berättas om, anat via någons vittnesmål, ett TV-program eller en färgfylld poster eller flyer (som reklamblad kallas nuförtiden). Det mesta låter bättre på ett annat språk. Hur kul låter reklamblad, när vi kan dela ut flyers?

Är det inte samma sak med vår tro, när vi berättar för någon om Jesus Kristus? Är vår berättelse som en orealistisk flyer eller ett sant och visst vittnesbörd om en verklighet med alla olika aspekter inräknade och omvittnade? För det har - i alla fall min erfarenhet lärt mig - visat sig att det där, för mig okända som var så stortartat innan jag väl var där, inte var så storartat, så exotiskt, så spännande som jag i förstone trott och känt. När vardagen kommer ifatt, när resan är över, när man levt i ett förhållande under lång tid, när bilen är smutsig och rätt så repig eller upplevelsen av fallskärmshoppet har klingat av - vad händer då? Ska jag börja jaga nästa upplevelse? Nästa okända plats? Nästa upphöjda och ouppnåeliga person?

Jag tror att det inom oss bor en längtan någonstans om att komma förbi det där okända som hägrar och lockar, och som ur ekonomisk synvinkel styr stora delar av den samhälleliga ekonomin; en längtan efter att komma hem. Komma hem. Komma till oss själva. Upptäcka det som inte jagar oss, som vill styra oss iväg åt alla andra håll, utan som kallar på oss att landa, att vara, att bli ett med oss själva, att hitta hem.

Som när ett barn kommer hem om kvällen, och möts av en vänlig famn, så var det för mig att komma till Gud, och jag kände att där hörde jag hemma. Där fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig. Och jag kände: här är jag hemma. Jag vill vara ett barn i Guds hem. 
(Göte Strandsjö)

Storartat - och realistiskt.