Ett hallon rött

ett hallon rött

Ett rött hallon
ensamt på sin stjälk
lyser klart mot den oskarpa
bakgrunden
mot de gröna bladen
på samma stjälk
vilka växer tillsammans
med hallonet
utvecklas, blir större, grönare
samtidigt som hallonet blir
allt rödare
alltmer fjunigt
mer moget och
fullgånget.

De befinner sig på samma
stjälk, men växer åt olika håll
utan att tävla
eller jämföra sig
med varandra.
De är bara tillsammans,
olika, sida vid sida.
De finns
har samma existensberättigande
samma källa av liv inuti,
men ytligt sett så olika
med så olika karaktär,
uppgift, orsak till att
de finns.

Men på något sätt
träder det röda hallonet
fram
utan ansträngning,
utan att förhäva sig
utan att vara märkvärdigt
utan att försöka vara något
annat än det är.
Ett hallon.
Ett rött hallon.
Ett fjunigt hallon.
Ett ensamt hallon.
Ett välsmakande hallon.
Ett efterlängtat hallon.
Men utan att den lite
vassa stjälken,
och de gröna bladen
finns,
så hade inte hallonet
haft en chans att finnas
och växa och utvecklas
och mogna.

Hallonet måste ödmjukt konstatera det.
Stjälken måste ödmjukt konstatera det.
Bladen måste ödmjukt konstatera det.