Utbildningsradions dokumentär ”Skrivglappet”, och resultaten från de två undersökningar som gjorts i anslutning till den, har väckt stor uppmärksamhet i veckan. Vi har bland annat fått veta att omkring hälften av cheferna i Sverige någon gång har valt bort att rekrytera en ung person på grund av bristande skrivförmåga, trots att de uppfyller kriterierna i övrigt och att att nära hälften av universitets- och högskolelärarna tycker att unga studenter har dåliga kunskaper i att uttrycka sig i skrift.
De bristande skrivkunskaperna försämrar inte bara unga människors möjligheter att klara av högre studier eller att få jobbet de vill ha på arbetsmarknaden. Problemen med ungas bristande skrivkunskaper ställer också till problem för arbetsgivare. En arbetsgivare uppger att ”Bristande meningsuppbyggnad och felstavning har lett till att felaktiga läkemedel skrivits ut” och en annan att ”Det har fått juridiska följder när en beskrivning har varit omöjlig att förstå”.
Strålkastarljuset riktas både i programmet och i den efterföljande debatten, föga förvånande, mot svensk skola och dess problem: lärarutbildningen, pedagogiken, lärarstatusen och digitaliseringen, för att nämna några. En sådan debatt är nödvändig men bristande skrivförmåga bland unga vuxna torde också hänga samman med en allt svagare ställning för det skrivna ordet i allmänhet och bland unga i synnerhet.
Statens Medieråds undersökning om ungas medievanor, från förra året, var dyster läsning – åtminstone ur läsandets perspektiv. Hälften av alla 17-19-åringar läser böcker och tidningar mer sällan än en gång i veckan – eller aldrig. Andelen unga som dagligen läser böcker eller tidningar har minskat kraftigt de senaste åren. Användningen av sociala medier eller att se på videoklipp på Youtube är däremot desto vanligare, om nu någon förvånas över det.
När läsandet bland unga trendmässigt minskar är det inte så märkligt att skrivkunskaperna försämras, åtminstone inte i min värld. Att ta sig igenom längre och komplexa texter är något annat än att läsa statusuppdateringar eller skumma igenom kortare texter på skärmen. Romanläsandet utvecklar både tänkandet, läsförmågan och språkkänslan. Ska utvecklingen vändas kan inte allt ansvar läggas på skolan utan fler unga måste förmås att välja Dostojevskij i stället för att pilla med mobilen. Och det gäller även oss vuxna, barn och unga har en tendens att följa vuxnas exempel snarare än deras uppmaningar. Läsandet behöver en renässans i hela samhället.
Lyssna på utbildningsradions program om detta samhällsbekymmer:
http://urplay.se/program/217798-skrivglappet?cmpid=del%3Acl%3A20200829%3Aurplay
 |
| Skärmdump från urplay.se |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar