Läste i morse i boken Lita på att det ljusnar om ordet och fenomenet anspråkslös.Ordet anspråkslös. Det gör mig nästan rörd. En tro som inte kräver så förfärligt mycket, som är nöjd. Farligt nära det stillastående, kan tyckas, eller precis det motsatta: en tro som vilar i det som är, som det avvanda barnet vid sin mammas bröst. Vilar i att det är bra som det är.
Sådana befriande ord. Att kunna leva i anspråkslöshet, enkelhet, nöjdhet - med tanken och förvissningen om att allt är ok. En frihetens vind drar in i hjärta och sinne när detta får ta över oron och stressen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar