Ibland är min livslåga så svag att det känns som om jag skulle kunna ställa mig framför en spegel och blåsa ut den. Det är en konstig tanke, men ända sedan olyckan är det så det sett ut i mitt huvud.
Besynnerliga bilder. Förvirrade funderingar. Idéer och resonemang som aldrig tog plats där innan det hände.
Inte hela tiden förstås, men då och då. Framförallt på natten, i de där olustiga tillstånden mellan sömn och vaka. Kanske i drömmarna också, fast jag vet inte; jag har i stort sett slutat komma ihåg vad jag drömt. Så var det heller inte förr, men jag har träffat en rad olika terapeuter och psykologer och den gemensamma uppfattningen tycks vara att allting är normalt efter ett svårt trauma. Att ens tänkande och varseblivning kan förändras i vilken riktning som helst när man varit med om en händelse som den jag gått igenom.Att man på sätt och vis blir en annan människa än den man var. Men det är min egen slutsats.
Jag har börjat skriva för att det åtminstone ska finnas en förklaring kvar. Om någonting händer. Det vill säga min förklaring, min berättelse. Kanske kommer ingen att vara intresserad av att läsa den, och det finner jag mig i så fall i. Jag förstår att det är svårt att tro på vad jag säger, när jag försöker berätta om det som faktiskt händer. Vad jag menar att jag är utsatt för. Nu är det ju bara Karin jag diskuterat det med, men jag märker att hon lyssnar av medlidande och egentligen tror att jag inbillar mig. Eller i varje fall att jag överdriver; hon kan förstås inte förneka brevens existens, det är omöjligt, men hon tycker att jag fäster alltför stor vikt vid dem.
------------------------------
Min rekommendation: läs boken om du är intresserad av inre processer hos en människa. Eller hos två människor. Eller hos tre människor. Eller alla människor. Mycket speciellt, oväntad, tragisk men hoppfull. Den handlar om hur livet kan te sig, och hitta nya vägar. Och mycket kretsar kring en röd cykel. Bara det inbjuder till läsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar