Dig
jag talar knappt,
när jag säger något
är det mer som en viskning,
en tystnadens utsträckta hand
vilken trevar efter någon annan att hålla
i handen
ett barn som är osäkert på vägen
och tyr sig till en vuxen
en vuxen som tar emot handen
leende och med värme
och de två går tillsammans
för att finna vägen framåt.
Skogen är stor
trädstammarna höga
grenarnas barr- och lövverk nästan
ogenomträngliga
solen finns där bakom och högt ovanför
en fast punkt som rör sig enligt sin egen
fastställda rytm
en rytm blev den given
av en osynlig hand, en tyst vilja.
Jag läste dessa ord idag:
långt ifrån gapiga tv-debatter växer samtalet om tro i vårt samhälle idag.
Det drunknar lätt i bruset, men det finns där och det enda sättet att höra är att komma varandra riktigt, riktigt nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar