Wilfrid Stinissen lyfter fram vikten av de två olika betraktelsesätten när det gäller läsning av bibeln: den bokstavliga betydelsen och den andliga betydelsen. Om man läser och tar till sig enbart den bokstavliga, missar man själva poängen med bibeln, det är som att se människan som enbart en kropp. Människan - också - består även av en osynlig dimension som styr det kroppen gör. Det som döljer sig innanför är bibelns verkliga betydelse, dess själ, i sin djupaste mening. För att enbart tillägna sig den bokstavliga betydelsen behöver man inget större engagemang, inget dröjande, egentligen ingen eftertanke, bara ett visst textmässigt, historiskt och litterärt intresse. För att tränga förbi ytan och dyka djupare, behövs verkligen både mod att vilja se bakom och bortom orden, och stillheten att liksom idissla orden för att mättas, drabbas och ledas fram emot insikter. Man drivs en inre hunger, längtan, och tar till sig orden för sitt livs skull.
Stinissen skriver: bibelläsning är ett möte. Han är inne på tankegångarna att om man enbart läser Boken utifrån vetenskapliga aspekter och kunskapsmässig förståelse, finns risken att man blir immun mot dess innersta budskap och ande. Bibelordet måste få drabba en på insidan. Ordet kan åtskilja själ och ande, märg och ben.
Sjödin skriver: Denna glädje (att lyssna på fågelsången, med en kopp kaffe i handen) tar inte bort behovet av det materiella, man kan inte leva på fågelsång, men den är en stämgaffel som slår an den ton utifrån vilken man kan stämma allt det andra.
Och då tänker jag såhär: att söka efter den grundton, den stämton, som finns i Boken; det innebär att hitta den verkliga betydelsen i Bokens ord, det innebär också att tränga förbi ytan och de eventuella motsägelserna jag ytligt sett upptäcker, och fånga tonen, fånga meningen, finna anden och själen i textens ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar