Att beskriva det obegränsade med begränsade ord, är det möjligt? Är det verkligen realistiskt att beskriva en sommarkvälls skönhet, dess dofter, färger och ljud, dess ljus och välkomnande känsla i ord? Hur beskriver man de obeskrivliga? Hur uttrycker man det som inte är möjligt att uttala? Hur ska man tala om en sommaräng, en skärgårdsö, en skogsstig, ett kvällsdopp i ett oändligt hav, på ett sätt som förmedlar detta till en annan som inte ser det, inte tänker på det, inte har viljan att förstå, inte har ambitionen att ens vilja lyssna in orden? Hur kan man ge någon den insikt (förhoppningsvis) man själv kommit fram till? Jag tror att det enda man kan göra är att försöka. Försöka att med ord i form av metaforer och sköna varma uttryck, ge en bild av närvaron av ljuset, värmen, dofterna, ljuden, omfattningen, skönheten och naturligheten.
När jag skriver orden kommer jag på att egentligen är det omöjligt. Det är en omöjlig uppgift som skrivaren - berättaren - ger sig i kast med. Men det är också en omöjlig uppgift att inte ge sig i kast med den, skrivaren - berättaren - måste göra det. Det är någonting på insidan - en kärlek och tacksamhet - som gör att jag bara vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar