Olägenheter

Lägenheter bor man i. På en skylt i en av jobbets korridorer finns en vit tavla med ett rutmönster uppritat. På en av raderna stod det: olägenhetsanmälningar.  Det ordet fick mig att börja tänka. Tänka ganska klart, trots den tidiga timman (7.09). 

Lägenheter har rum och kök. Det är badrum, vardagsrum, sovrum, allrum, fler sovrum osv. Olika rum för olika ändamål. Olika rum med olika inredning och utrustning. Kala rum och belamrade rum. Städade och iordningställda rum, rum fyllda med kaos. Läsrum och studierum. Mysrum. Gästrum. Alla rum har sina syften. Onödiga rum. Tomma rum. Tomrum. 

Bild från pixabay.com

Olägenheter kan man också bo i. I dessa finns många rum. Ofta väljer vi om vi vill vara kvar i olägenheten, men ibland händer saker så att vi bara råkar hamna där. Jag frågar mig själv: vilka rum i olägenheten har jag valt själv, och vilka finns bara där “av sig själva”? Och: kan jag välja bort något eller några av rummen? Kan jag till och med flytta ut från olägenheten? 

Egentligen vill nog ingen av oss bo i en olägenhet, så min tanke är att så fort jag kan kommer jag att flytta ut ur den och istället bosätta mig i en lägenhet (betyder väl: ett läge som är varmt?) där jag kan andas ut, vila, arbeta, helt enkelt: leva? 

Denna morgon bestämmer jag mig för det. Lämna olägenheten med dess rum, och bosätta mig i en lägenhet med rum, som får mig att må bra. A place where I belong. En lägenhet fylld av andrum.