Att uppsöka tystnaden regelbundet, bli vän med den, är därför inte främst ett feel-good-recept. Jag ser det snarare som en ödesfråga, ett tyst rop från vår gemensamma framtid. Det må vara en storvulen utsaga, men jag tänker så därför att så mycket förstånd, klokskap och mod föds ur stillheten och tystnaden och så mycket av vår tids vansinne (föds) ur surr och jäkt och brist på verkligt lyssnande.
Det finns en sång om livet, man hör den inte om man bara vistas där det låter. Den sången väntar på oss, och den bär hoppet om framtiden i sig.
Den sången har vi inte råd att förlora.
(Tomas Sjödin, i boken Drömmar är segel, minnen är roder)
Hans tankar påminner mig om William Wordsworths dikt:
I listened, motionless and still
and as I mounted up the hill
the music in my heart I bore
long after it was heard no more.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar