Text från skrivarkurs (1): om insikt

I dikten: Inte längre här, står det: insikten kommer inte plötsligt, utan gradvis.

En av mina f.d chefer - en fransyska - sa en bra sak, i alla fall en gång: “Att gå från åsikt till insikt”. De orden har dröjt sig kvar från det här APT-tillfället. För mig har orden vuxit och förgrenat sig åt olika håll och på olika områden. 

En åsikt gäller ju i regel en viss sak, ett rätt så specifikt område, medan en långsamt framväxande insikt blir med tiden bredare och innefattar allt fler områden, och allt fler människor, och gör mig både mer trygg och säker, men samtidigt mer tryggt osäker. Att det är ok att inte vara bestämt säker och klar. Jag vill mer och mer låta insikt leda mig, än åsikt. Och just när jag skriver detta står det klart för mig, hur ovant det känns att låta insikt vara ledstjärnan. Det mesta i livet förefaller vara styrt av någons åsikter. Eller?

Diktens namn, ihop med den utvalda strofen här i inledningen säger något till mig om just detta: 

“Jag är inte längre kvar i landet ‘åsikt’, utan jag har dragit upp mitt livs tältpluggar och har en vilja att flytta närmare landet ‘insikt’, och jag tänker att jag förhoppningsvis bor i en förort till det landet…”