Alla dessa tankar kring julen

Pratade för en tid sen med en vän om denna tid på året och hon upplevde den som den jobbigaste helgen att ta sig igenom p.g.a. en stor personlig förlust. Och just julen är nog den allra svåraste tiden för människor som känner saknad över ett tillstånd som är svunnet, borta, taget ifrån dem… Jag tänker på alla dem idag. Må det kommande året innebära en ljusning, en lättnad, en diskurs med tanke på förlusten, det traumatiska, det sorgliga som hänt.

Hon sa: ”jag kan inte låta bli att fundera…”. Och det är inte underligt, det är inte onormalt, det gör dig inte till en tråkig människa som så gärna vill älta något! Nej, det är att ta sig själv på allvar. ”Cogito ergo sum – jag tänker, alltså finns jag”. Har vår skapare bett oss sluta tänka? NEJ! Tankarna och samtalen om detta är ett arbete, ett sorgearbete som måste få sin fullbordan, nå till vägs ände, tas på allvar, annars kommer det i alla fall förr eller senare, och då i ännu starkare reaktioner.

Vad kan vi som står runt omkring göra? Vara medmänniskor som bryr sig. Våga närma oss, våga vara oss själva, så sårbara som vi är.