Det sträcker sig mot höjden. Trädet. Släpper igenom ljuset. Bärkraft. Livskraft. Motståndskraft och mjukhetskraft. Näring utifrån och nedifrån. Stammar som växer inifrån. Grenverk som ger skugga. Grenar för lek och skogens alla fåglar och kryp. Rötter som sträcker sig mot vattnet, grundvattnet, varifrån allt liv kommer. Grenar, stam och kvistar böjer sig lätt i den starka vinden. Reser sig igen och igen till ursprungsläget – uppåt, resligt, trotsigt, stolt, men ändå rätt.
”Vindarna viskar ditt namn”, sjunger samen med indianfrisyren på Melodifestivalarenan; vinden som tar vägen via trädets grenar, viskar lågmält och ibland mäktigt. Viskar om framtid och möjligheter. Viskar om förändring och avslöjar de förändringens vindar som startade igår och dör i morgon. Styv kuling ibland, stormen Gertrud eller Gudrun eller Lill-Berit kommer på besök, skakar om tillvaron en stund, men sen dör de ut eller bort. Lugnet återvänder. Grenarna och stammen höll. Rötterna fortfarande djupt rotade i myllan. Ger trygghet åt framtiden. ”Det fina med framtiden är att den bara kommer en dag i sänder” står det på min väggkalender. Det får vara så.
Vilken gren är starkast? Den som aldrig böjs för vinden och när påfrestningen är för stor, knäcks rakt av? Eller den mjuka grenen som kan böja sig för motståndets vind utan att fördenskull ge upp den livgivande kontakten med stammen, och efter att stormen lagt sig, resa sig igen? Vilken gren är starkast? Vilken gren vittnar om sund klokhet och klok sundhet? Livet och dess villkor för träden och för oss människor innebär att vi måste böja oss ibland i ödmjukhet, men i det böjda läget hålla fast vid det tidlösa, det eviga, det viktiga. Då håller det. Utan förödmjukelse.
Jag lyssnade på Svenska Akademiens årssammankomst från den 20 december på webbradio igår. Akademiens ordförande (direktör) Horace Engdahl höll inledningstalet - vilket i sin helhet är mycket hör- och läsvärt - och där kommer det en passus om att "Herren håller inte på de högmodiga. Han är, som den gamla svenska högmässotexten sade, nära ”dem som har en ödmjuk och förkrossad ande”. Men det är många år sedan den texten avlägsnades från svenska kyrkor, och man anar varför. Handen på hjärtat: när träffade ni senast någon med en ödmjuk och förkrossad ande?"
Läs hela hans tal här (både roligt och tänkvärt):
http://www.svenskaakademien.se/akademien/sammankomster/hogtidssammankomsten/hogtidssammankomst_2011/tal-av-akademiens-direktor-herr-engdahl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar